Förra året sopade Göteborgsduon Jmyhaze Beatbox undan benen på mig med hejdlöst svängiga EP:n ”En bra start”. En fullständigt hämningslös och smått vansinnig blandning av allt från disco via electro till några reggaeflirtar. Allt med samma humor och popglimt i både ögonvrån och melodierna.

Ett musikaliskt spår som Markus Hasselblom och Jimmy Herdberg tillsammans med sin elektroniska bandmedlem Dr. Rythm aka Da Beatbox här på albumdebuten ”Synthesizer King”, fullt förståeligt, inte avviker allt för mycket från. Det finns ingen anledning att ändra på ett lyckat och vinnande recept.

En liten skillnad är ändå att reggaeinfluenserna tonats ner. För även om Hasselblom då och då brister ut i sina bästa deejayimitationer är det bara i avslutande ”Beat Boy” de musikaliskt hamnar i reggaeland. Och då bara under en del av låtens över sju minuter (en evighet i Jmyhaze Beatbox-sammanhang). Efter den dystra pulserande inledningen lägger de in nästa växel som råkar vara ”släpig electroreggae” och låter baktakten regera en stund innan allt sakta försvinner bakom en vägg av dånande stämningsljud igen. Onekligen den mest udda låten på hela skivan och inte riktigt vad vi lärt oss förknippa Jmyhaze Beatbox med.

Resten av ”Synthesizer King” dundrar däremot på i ett betydligt högre tempo. Ett tempo som når sitt klimax i den monotona titellåten där de, inte helt framgångsrikt, leker Primal Scream och gör sitt bästa för att dista sönder sina synthesizers totalt. När den skär ihop är man faktiskt bara tacksam. Men som tur är det ett undantag i sammanhanget.

Visst är duons musik ibland enkel intill simpelhetens gräns, låter som den kastats ihop i en handvändning och spelas på de billigaste maskiner som finns att uppbringa. Det är naturligtvis inte helt sant men en del av den känslan kan förklaras av att de oftast spelar in låtarna direkt på första tagningen. Gärna med helt nya, spontana infall under inspelningen.

Följden blir att ”Synthesizer King” bjuder på mer eller mindre fenomenala ögonblick som mjuka singeln ”Come On” med spaceade, pärlande synthslingor som skickar låten rakt ut i en omloppsbana runt jorden, digitaliserad popdesperation i kärlekstörstande ”Gimmie Love” och ”Lost Boys” som låter som ett stökigt Melody Club med Askungens skräddarmöss på kör.

Fast låten framför alla andra är bubblande ”Dance Into The Moonlight” där de över inte helt trovärdiga utrop som ”That's real Rastafari” snarare är att gratulera till att ha uppfunnit electro-klezmer. När de efterhand skruvar upp tempot på Dr. Rythm och dessutom spär på med stämsång i den mer egensinniga skolan är det smått omöjligt att inte ryckas med av Jmyhaze Beatbox.

Så – reggae or not, här kommer de.