”Jag hoppas och tror att vi får höra mer av Montys Loco. För jag är övertygad om att de har mer att bjuda på framöver. De är bra musiker och låtskrivare med potential, så jag hoppas vi ses igen.

När det händer får de gärna komma fram och presentera sig och påminna mig om vilka de är, för säkerhets skull, för det är inte säkert att jag kommer känna igen dem på en gång, men jag kommer att bli glad över återseendet”.

Ibland har man faktiskt rätt. Även om allt som oftast kan verka glest mellan gångerna, så händer det.

Hade jag hört ”Keep Talking” utan att veta vad det var, hade det tagit lång tid och krävt många ledtrådar för att jag skulle pricka rätt. Nu var det ju ingen större svårighet i och med att jag fick den prydligt förpackad i sitt charmigt färgglada omslag.

Just omslaget är kanske den största skillnaden jämfört med debuten. Anja Bigrell och Marie Eklund levererar fortfarande sofistikerad, sval, men ändå varm musik. Under den till synes polerade ytan ligger nästan hela tiden någonting skruvat och puttrar. Skapar lite oro. Som förhindrar att det blir alltför tryggt. Alltför slätstruket. Alltför välpolerat.

För det är det som är den största ”risken” med deras musik annars; att den känns lite ”man vet vad som väntar bakom kröken”-aktig. Produktionen är superslick. Inte många hårda kanter som kan riva upp sår eller skrubba knän. För den som slitit ut sitt ex av Norah Jones-plattan är ”Keep Talking” en god investering.

Det som kanske gläder mest med produktionen, eller arrangemangen, är att man utnyttjar tystnad på ett ofta otroligt effektfullt sätt. Jazziga ”Good Time” är ett bra exempel. Oväntade pauser ökar dynamiken utan att musiker-musiksmätaren slår i bott.

Även denna gång har de producerat skivan tillsammans med Lasse Mårtén.

”Good Time” hör till de bästa låtarna på skivan. Det gör även de inledande ”Helpin'” och ”Guarded”. Den senare lyfts ett par extra snäpp av den ordlösa refrängen och den lätt skruvade gitarren som skapar oro i bakgrunden.

På ett liknande sätt lyfts av ”Take Me Someplace New” av det haltande pianoklinkandet i slutet. Eller när alla instrument ”försvinner” efter ett tag i inledningen av ”Your Friend Me” och försiktiga trummor är det enda som kompar Anja Bigrell, som sjunger så nära mikrofonen att man nästan känner sig tvungen att skaka på huvudet ibland för att liksom försäkra sig om att hon inte krupit in i hörselgången.

Även gitarrerna tränger sig på i sin återhållsamhet. Otroligt snygga skivan igenom.

Det är inte omöjligt att jag med tiden upptäcker att ”Keep Talking” växer och är värd ett högre betyg. Just nu känns den som ett fall framåt. Ett steg i rätt riktning – eller kanske två. Men det finns för många låtar som inte griper tag riktigt och håller sig fast länge nog för att det ska kunna bli ett ännu högre betyg.

I sådana fall återkommer jag med en uppdatering av denna recension. Men till dess:

”Jag hoppas och tror att vi får höra mer av Montys Loco. För jag är övertygad om att de har mer att bjuda på framöver. De är bra musiker och låtskrivare med potential, så jag hoppas vi ses igen.

När det händer får de gärna komma fram och presentera sig och påminna mig om vilka de är, för säkerhets skull, för det är inte säkert att jag kommer känna igen dem på en gång, men jag kommer att bli glad över återseendet”.