För ett tag sen pratade jag The Locust med Tjuvlyssna-Klas. Igen ska sägas, för det var inte första gången. Vi ivrade igång och ett par dagar senare stod jag med en hemmaknåpad samling i handen. The Locusts senaste, några låtar med Pretty Girls Make Graves och en platta med The Blood Brothers. Missionären Klas tyckte att det var dags för mig att förstå ett och annat.

Och det måste jag säga att jag gör. Men inte som väntat kanske. För trots att jag kommer svära i hardcorekyrkan nu (igen) måste jag säga att The Blood Brothers stjäl showen. De kan säkert anklagas för att vara osnutna prettokids från Seattle som stulit, anammat och förenklat manér och idéer från The Locust. Men det kan inte hjälpas. Jag tycker de gör för mig vad The Locust sägs ha gjort för hardcore. De uppdaterar, förnyar och revitaliserar.

Att de sen gjort det genom att kombinera det värdefulla stöldgodset med att ta upp At the Drive-Ins tappade stafettpinne gör knappast mig ledsen. De har visserligen sålt sin själ till storbolagssatan och Ross Robinson, men jag orkar inte bry mig. Hardcorepuritanerna får gnissla tänderna så att flisorna far, så kan jag lägga energi på annat.

Jag kan visserligen också tycka att det är synd att band behöver signa till storbolag för att höras ordentligt, men det finns få delar av ”…Burn, Piano Island, Burn” som låter bolagskompromiss och ondsint producent. Det är kanske mindre lager av olika spår som jobbar mot varandra och mer melodi (de spelar till och med akustiskt utan dissonans!), men det ser jag inte som en nackdel. Det är trots allt känslor som ska förmedlas.

Musiken bygger, som sig bör, mest på energi. Fast med mer frenesi och galenskap än brukligt, rent traditionellt, och den får mig att tänka lite på Icarus Line. Det är meckigt och konstruerat, men utan att kännas sökt. Vi får vansinnestempo och skevheter som låter klipp och klistra eller varsitt bås i studion utan medhörning. Men samtidigt ligger slingor och klistriga melodier med hela tiden så att det inte går att tappa bort sig. Basen fungerar ofta som ett lavinsnöre i en storm. Det är bara hålla i sig. Skillnaden mot verkliga stormar är att den här trivs man i.

Bandet har två sångare och ibland låter växelsången lite väl seriefigursröst, men när man vant sig tycker jag att det funkar. Mer än så. Men visst skrattar jag till vid något eller några tillfällen.

Texterna tycker jag fungerar mer som vattendelare än sången. De kan antingen kallas poesi eller nonsens. Beroende på hur man ser det. De är kollage av fina ord, meningar och fraser. Jag gör ett test åt dig genom att skriva ut tre titlar från skivan: ”Every Breath Is a Bomb”, ”Cecilia and the Silhouette Saloon”, ”I Know Where the Canaries and the Crows Go”. Så. Om du fick kväljningar av dem så tycker jag du ska låta bli att spela skivan över huvud taget.

The Blood Brothers har fått mig att börja leta på ställen i skivaffären som jag inte besökt på ett tag. Vansinnesmeckandet och skränandet får mig att skina ikapp med våren. Det rensar, renar och gläder. Och jag blev inte mindre glad av att ”…Burn, Piano Island, Burn” fick distribution i Sverige och recenserades på fler ställen än jag trott. För mig betyder det att jag kanske får se dem live mer än på DVD i framtiden. Eller som Tjuvlyssna-Klas mejlade mig någon dag efter skivan släpptes: Hypen har börjat.