Gästrecension
- The Big Romance (CD) David Kitt
- 2001
- Blanco Y Negro/Warner
Dags att vakna
Lyssna
Externa länkar
- David Kitt
- Officiell sida.
- IMRO Interviews
- Intervju med David Kitt.
För två veckor sedan hände det jag hela vintern gått och väntat på. Ja, ni som äger skivan och liksom jag har hängt på SMHI:s webforum de senaste veckorna har redan förstått vad jag pratar om. Men för er andra, här kommer CHOCKEN.
David Kitts officiella debut ”The Big Romance” är den enda skivan i världshistorien som går i vinteride. Precis som björnen har den lilla plastbiten ingen lust att gräva fram sin föda ur det tjocka snölager som täcker de nordiska länderna vintertid. Att små små plastbitar inte behöver föda bryr den sig inte om. – Bara för att jag istället för kött och blod består av hård plast, betyder inte det att jag inte njuter av en god måltid fri från snöslask och barr. Jag har valt att äta upp mig under hösten för att under vintern, lugnt och skönt, ligga i mitt lilla digipack-fodral och bara ta det lugnt.
Ni som kan eran matte har redan fattat att irländaren David Kitt år 2001 släppte vårskivan med stort V.
Förutom en trummaskin, Paul Smyth på diverse keyboards och Diarmuid Mac Diarmada, den fenomenale klarinett- och saxofonliraren, så är ”The Big Romance” en one-man-show från början till slut. Kittser spelar, producerar och arrangerar nästintill varenda ton på de tio låtar, outbytbara varenda en, som den här lågmälda popskivan består av. Låtar som varma eftermiddagar gärna ligger i poolen, som fylld till bredden av skimrande electronica, svävande spökstråkar och jazzigt blås aldrig blir kall.
Det är Belle & Sebastian och det är Nick Drake och det är Röyksopp-remixen av Kings of Conveniences ”I Don't Know What I Can Save You From”.
Och Kittser låter, precis som Nick Drake, naturen och dess fenomen berätta åt sig. Det är soluppgångar vid London Bridge och kvällsdimman ringlar tvärs över Hope Street varje kväll. Men det handlar om ensamheten i den stora staden. Om kärlekstörsten. Och det är månsken och neonskyltar och det är sena nätter och Kittser är ”in the city”, men det är något som fattas. Det där lilla.
Det finns där i den jazziga saxslingan i dansanta ”Pale Blue Light”. I nynnandet som lägger sig i bakgrunden 2 minuter och 55 sekunder in i live-favoriten ”Song from Hope St. (Brooklyn, N.Y)” och i dessa rader hämtade från ”Whispers return the sun, rest the moon”, skivans bästa låt.
”London Bridge, Wednesday evening
Shuffling in from Wednesday afternoon
Just spent the day with you
through different shades of blue
Star-eyed night, burning water
resting for the day we'll be back soon
Whispers will rest the moon
Whispers will rest the moon”
Socialstyrelsen släppte förra våren en liten broschyr med namnet ”The Big Romance – bättre än C-vitamin?”. Där rekommenderar man 5-7 lyssningar om dagen och jag kan inte annat än att hålla med. Så knyt skorna, ta på dig lurarna och möt våren. Eller som David Kitt hade sagt. ”Step outside in the morning light”!
Publicerad: 2003-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2003-04-19 00:00
28 kommentarer
Åh, är jag först?
Detta verkar bra. Ska kollas upp.
#
Nämän! Häftigt att heythatsmybike helt oannonserat dyker upp som recensent.
#
finfin recension av en finfin skiva!
#
Recensionen var kärnfull. Good man yourself!
Har inte plattan själv men några irländska vänner hade den när jag bodde där.
Såg honom live ett par gånger och det var roligare än på skiva tyckte jag – det känns lite platt på skiva.
Han drog upp Mike Scott och fiolsnubben från Waterboys och körde ”Be My Enemy” på Witnness 2001, det var rätt mäktigt.
#
Kom precis hem från en konsert och möts av fyra positiva inlägg. Kul kväll!
Frågor angående Heartbeat och vart du köper ditt ex skickas till heartbeatmagazine@hotmail.com
Städer den hittills finns i: Borås, Göteborg, Stockholm, Jönköping & Vänersborg.
Kommer vilken dag som helst att dyka upp på modernista.se och lite senare nästa vecka på tidsskriftbutiken.nu
#
Riktigt bra skrivet! Kanske borde jag kolla upp tidningen också?
Jag vill ju också få min gästrecension publicerad. Jag kommer dessutom frångå regeln att ge skivan jag skriver om 9/10…
#
äntligen en välskriven recension
#
kan vara viktigt att nämna att första numret av Heartbeat innehåller en sex sidor lång intervju med the radio dept., det framkommer inte genom presentationen…
#
oj är det en seriös tidning Då vill hag ha ett exemplar! kommer du börja skriva här på dc sen???
#
smörig recension tycker jag..
#
Skön recension! Kanske även ska kolla in Heartbeat, verkar vara en mysig liten tidsskrift… FOUUU
#
I Heartbeat nummer ett finns också en intervju med isländska Múm…
#
Har nån skiva nånsin fått sämre betyg än 5 här? Tycker det är lite väl många 8or och 9or.
#
Toppenbra rescension!
När både B&S och Nick Drake nämns som referenser måste man ju bara kolla upp skivan.
#
Jeral: tja, den 13:e fick en skiva 2..sämre än 5?
Dessutom är det ALLTID gästrecensenter på lördagar, och om du hade varit gästrecensent, hade du recenserat en halvkass skiva då?
#
Klart du kan använda din plats här till att såga något, kan vara kul om man har något nytt att tillföra. Att såga till exempel The Sounds känns väl lite som öppet mål och inte så skoj.
Dessa skivor valde jag mellan: Múm – Finally we are no one, Flaming Lips – Yoshimi battles the pink robots och David Kitt – The Big Romance.
Ingen av de två jag valde bort finns recenserade här. Ett tips till framtida gäster.
#
Jeral: Ska det börja delas ut låga betyg för sakens skull då, eller? Att det bara delas ut höga betyg här är en överdriven myt.
#
50 Cent då?
#
Ja, precis. 50 Cent!!!!
#
”Den andra kvinnan” då?
GES 4-ever!
#
riktigt bra recension!
men jag håller inte med om att han inte klarar vntern. inget håller en sällskap likt ”step outside..” en tidig vintermorgon med sol på snön. snökristaller och irländare med smak för alkohol = sant
#
tycker att marcus och johan, dvs Heartbeat, borde belönas med pulitzerpriset.
#
trevlig recension, johan. har bara hört en låt med Herr Kitt. lägger denna till den alltjämt växande listan ”skivor att kolla upp”…
#
snyggt skriven recension.
kan upplysa de ovetande om att heartbeat är värd att köpa, mkt trevlig popläsning.
Men jag är fortfarande förgrymmad över att Deer Hunter kommer först på nittiotredje plats, och till råga på det, EFTER Braveheart, och att en film som Matrix har listats högre än filmer som Pulp Fiction, Trainspotting och Gudfader-Trilogin.
Någon måtta får det vara!
#
david kitt var förband till the moldy peaches förra året (malmö o sthlm i alla fall) och gjorde riktigt bra spelningar! Tack för att du påminde mig om honom igen.
Någon jag känner vagt jämförde honom med james yorkston…
#
Du är lik mig till utseendet.
#
Såg honom Dublin några gånger… imponerande snubbe! men… betyder detta att ni kommer recensera The Frames också?!?!?!
#
jag tycker den här skivan är sådär. saknar ”headphones”, hans helt klart bästa låt. och det faktum att dagensskiva inte har recenserat yoshimi är nog den största missen de gjort. en av förra årets bästa, ju. múm-skivan är inte så dum, den heller, men de är allra bästa live. that's all i had to say.
#
Kommentera eller pinga (trackback).