Det var en polack, en serb, en svensk och en sydamerikan. Det skulle kunna vara en Bellman-historia, ett statligt kulturstödsprojekt eller ett överdrivet politiskt korrekt Popstarsband. Det är liksom lite för bra för att vara sant.

Men Colossos, Alex K, Piñero och Castelo har hängt ihop sedan 1996. Det senaste året har singlarna She och Say Hey fått hyfsat mycket snurrtid såväl i radio som på tv och nu har det blivit dags för den Malmö-baserade kvartetten (även om Alex mest håller sig bakom kulisserna) att släppa sin fullängdsdebut på skivbolaget Royalty.

Resultatet är det första riktigt moderna svenska soul/hiphop-albumet någonsin.

Eller, ja. Det är i alla fall vad det står i pressmaterialet. Tjena, säger jag. Men visst är det r’n'b i de senaste årens mest populära form. Sång blandat med rap. Välpolerad hi-tech-soul möter gatudamm från den gamla skolan (även om gatudammet i Prominents fall också det är rätt välfriserat).

För att göra det lite mer specifikt räcker det att droppa ett namn: Jay-Z. Prominent bygger sin musik med samma känsla för hitsäkra refränger blandat med burkiga pianon och smurfskruvad soulsång. Jag är rätt övertygad om att gruppmedlemmarna kan sin Jay-Z-diskografi rätt väl. Jag är nästan lika övertygad om att rapparen Colossos lekt Jay-Z rätt många gånger framför spegeln under sin uppväxttid. Han låter nämligen bitvis p r e c i s som New York-kollegan. Colossos har till och med övat in Jay-Z:s gnällstönsrapgrejer.

Lyssna bara på det inledande titelspåret som kunde legat som intro på vilken Jay-Z-skiva som helst.

Men Prominent vore långt ifrån de första som inspireras av en av världens bäst säljande hiphopstjärnor. Och de är inte de sämsta efterföljarna. Alex K, som för det mesta suttit i producentstolen, har gjort ett schysst jobb. Melodierna, stämningarna och stråkarna finns också där. Framförallt i de tillbakalutade spåren funkar Prominent riktigt bra. Som i Regrets, Hollywood och i Emancipation där de skapar storslagen och vacker storstadssoul. Det här lyckas de främst med tack vare sångaren Castelo, som hade platsat på vilken blaxplo-skiva som helst.

Däremot blir det lite si och så när Prominent drar upp tempot, som i discofunkpartystänkaren How Long? som borde svängt mer än en tunnelbanevagn sambatrummor. Men då blir gruppens stora svaghet allt för påtaglig: val av beats.

Oavsett om det är ghettoblues eller Studio 54-glitter tuffar musiken på i samma makliga tempo. Det händer ungefär inget i rytmsektionen, hela tiden ett stabilt fyra-i-mattan-komp som helt bryter av mot toksvänget som borde dansa omkring ovanpå basslingorna. Om du hört Michael Jacksons Billie Jean, Mary Jane Girls All Night Long eller Mary J. Bliges Mary Jane så vet du hur det låter. Inget fel i sig, men det faller platt i det här sammanhanget. Då hjälper det inte att Timbuktu dyker upp i Fuel.

Det är snyggt och det gungar på. Men det är inget som får mig att gå i taket. För även om jag inte kan låta bli att charmas när Prominent plockar in textrader från A Tribe Called Quests Bonita Applebum (världens gulligaste hiphoplåt) så hade jag hellre sett att Prominents musik blivit lika spännande som gruppsammansättningen. En smältdegel och något helt nytt. Faktum är att det mest oväntade, och förmodligen bästa, spåret på Long Time Coming dyker allra sist när Esbjörn Svensson Trio ”and guests” bjuds in till en jazzsvängom. Mer sånt hade jag väldigt gärna sett mer av.

Visst. Promient gör det bra. De behärskar studion och engelskan. Men det riktiga svänget och groovet fattas. Framförallt kan jag aldrig släppa att det här redan gjorts. Att det kunde varit en Jay-Z-skiva med svenska gäster.

Då är något fel någonstans.