Anticon. Jag skulle kunna ägna halva recensionen åt att rabbla upp hur nere jag är med den amerikanska, underjordiska rapscenen. Hur jag varit det sedan dag ett. Hur jag tycker att det är det bästa som hänt sedan människan började prata i takt till musik.

Men det skulle vara så förutsägbart. Dessutom skulle jag ljuga mig blå.

Jag har nämligen aldrig svepts med av Anticon-vågen. Jag har försökt, men det är inte helt lätt. Inte minst med tanke på mängden skivor Anticon-kollektivet släpper, på alla möjliga etiketter. För även om Anticon är ett 2000-fenomen har de sprutat ur sig grejer. Bomb Squad möter Beatniks-poesi.

Men mitt stora problem är att Anticon känns lite… ja, för vita. För mitt bland allt de har att säga försvinner en av hiphopens viktigaste ingredienser. Groovet. Svänget. Funken, som Patrik H och Fifi nog skulle säga.

Visst är det fascinerande att höra Doseone släppa 60 minuter klaustrofibisk spoken word-poesi och simultanrappa mot sig själv i varsin högtalare. Visst är Doseone, Jel och Them/Themselves bitvis fantastiska. Oglamorösa och nakna skildringar av den amerikanska bakgården.

Men det är en fascination som lite för ofta håller sig till huvudet. Och visst konstaterar några då att jag inte är tillräckligt smart för att förstå Anticon. Kanske är det så. Själv anser jag att huvudet är den kroppsdel som ska vara minst inblandad när man lyssnar på musik.

Sole, däremot, har alltid skilt sig från övriga kollektivmedlemmar i mina öron. Redan när han släppte Bottle of Humans 2000 fastnade jag, innan jag ens hört talas om Anticon. För även om även Soles musik kläs i kantig Bomb Squad-kostym, finns det ändå någon slags groove i botten. Och än viktigare, det finns nästan alltid något som bryter av mot den hårda ljudbilden. En vacker och vemodig slinga som kämpar mot kaoset omkring. Oftast hittar lite jazziga vibbar in i mixen och gör att musiken kan stå på egna ben, även utan rappen. Sammantaget gör allt detta att budskapet får en större, ödesmättad tyngd.

Ungefär så. Eller så här: Sole känns i magen och i hjärtat.

Selling Live Water är åtminstone Soles femte egna släpp, plus några grejer med gruppen Live Poets, sedan första demoinspelningen 1992. Alla värda att ha. Men däremot blev jag lite besviken att Sole börjat närma sig övriga Anticon-medlemmar på Man’s Best Friend. När Selling Live Water inleds med tre låtar efter Anticons standardmall, inklusive singeln Salt on Everything, blir jag än mer besviken. Men Sole hittar snart hem igen.

Respect pt. 3 är precis allt jag hoppats på och när Portisheads Cowboys mals ner genom ett distat filter känner jag på mig att det nog kan bli en rätt angenäm upplevelse ändå. Och jodå.

I Tokyo möts Bronx, indiska tablas och ett elektroniskt ljudbygge i Aphex Twin-skolan medan en iskall atomvintervind viner utanför. Liknande stämningar återfinns i Slow, Cold Drops, medan Plutonium och The Priziest Horse (med en sanslöst vacker trumpet) är byggda kring jazz. Men den stora överraskningen bjuder Pawn of the Game pt. 2 på. En vacker hiphopballad med en skvätt g-funk som Snoop Dogg skulle ha kunnat göra.

Även om Selling Live Water inte når riktigt upp till Bottle of Humans eller uck art är Soles nya album ett välkommet tillskott till såväl hiphopen i stort som Anticon-diskografin. Alias, Jel, Odd Nosdam och Telephone Jim Jesus har gett Sole en helgjuten grund att stå på när han levererar sina texter. Ömsom rap, ömsom spoken word.

Om du vill ge dig in i Anticon-djungeln är Sole din bäste guide på vägen.