Eftersom jag är ett sent väckt Aaliyah-fan, som tar bestämt avstånd från R. Kelly och hans slisk, är jag ganska nöjd med att urvalet låtar mestadels är från den senare perioden. Den hårdare. Med Missy och Timbaland. Men å andra sidan är det en ganska vissen best of eftersom fem låtar är från sista skivan. Och å tredje sidan måste jag ju inse att flickan var 22 när hon slutade sin karriär, så hur mycket best of kan det egentligen bli?

De tidigare outgivna låtarna är väl egentligen det man vill åt med en artist som lagt av och de är faktiskt inte mycket att hänga i julgranen i det här fallet. Tyvärr och ”det kunde jag väl ha räknat ut att dom tog dom bästa låtarna till sista skivan, men jag hoppades att ni kunde förlänga hennes musikaliska liv ett par år ändå, men det är ju helt omöjligt – okej låt henne dö i frid då, men nej jag ångrade mig, mjölka lite till jag vill höra mer” så finns det inga nya mästerverk att hämta här.

Jag är lite larvigt besviken för det. Inte för att Aaliyahs röst är så fenomenal, utan för att ett toppenfenomenalt under- och överarbete skedde runt henne. Av kompisarna Missy och Tim (<-genier).

Så förutom de redan av mig förklarade klassiska låtarna ”I Care 4 U” (som platsar på mitt ultimata balladblandband), ”More Than a Woman”, ”We Need a Resolution” och ”Try Again” (ja, för mig är den sist på listan av dessa låtar – tugga i er) finns bara ”Are You That Somebody” från ”Doktor Doolittle”-soundtracket och några andra enstaka nya halvhöjdpunkter som ”Don't Know What To Tell Ya” och ”Come Over”. Det är en kort livskrönika, sorgligt kort.

Jag lyssnar gärna på den här skivan. Som ett Aaliyahblandband. Men mitt i ingenting tänker jag att jag hellre skulle vilja lyssna på ”Aaliyah”. Eller så tänker jag ”hur jävla bra skulle nästa skiva ha varit?”.

Mikrosekunden efter det blir jag lite förbannad och lite sorgsen.