Ett av världens bästa album har gjorts av en man som idag hamnar på löpsedlarna för att han jonglerar med sin bebis utanför balkongräcken samt har en näsa som håller på att ramla av. Men låt oss bortse från det tragiska nuet och åka tidsmaskin bakåt till 1979 då Michael Jackson släppte sitt första soloalbum ”Off The Wall”.

Det har sålt i 15 miljoner exemplar, men är inte i kommersiell närhet av skiva nummer två, nämligen ”Thriller” (1982) som gjorde honom till den då absolut största stjärnan med ofattbara drygt 50 miljoner sålda album. Men ”Off The Wall” är hans tveklöst bästa fullängdare, ett sexigt, souligt, stötigt, skönt svängande album med Quincy Jones som producent.

Plattan inleder med den av Michael själv skrivna discorökaren ”Don't Stop 'Til You Get Enough”. I introt mumlar och stönsjunger han lite mumsigt innan hans patenterade discotjut sparkar igång blås, bas och en hel virvlande stråkorkester. Svänget är oemotståndligt och sveper fram som en tromb och blåser ut varenda jävel på dansgolvet.

Sedan kommer nästa pärla, den midtempogungande ”Rock With You”, som är så tydlig i vad rockandet avser att det känns otroligt att denna man, som sjunger så sensuellt, kanske inte menar vad han sjunger:

Girl, close your eyes
Let that rhythm get into you
Don't try to fight it
There ain't nothin' that you can do
Relax your mind
Lay back and groove with mine
You got to feel the heat
And we can ride the boogie
Share that beat of love?

Själv blir jag alltid lite sugen när jag hör denna låt vagga igång, och kom Michael i min väg så skulle jag för gamla tiders skull, tider där han var en stilig kille som vid tiden för släppet av albumet hade nöjt sig med att karva till sin näsa bara lite grann, bita ihop och göra vad jag kan för att rocka honom all night long.

I videon till denna låt visas också prov på hur denne sång- och dansman av världsklass kan få de löjligaste av dansmoves att se fantastiska ut. Tro mig, jag har provat framför spegeln att kopiera hans knälyftande, hans sköna svängande på kropp, armar och bål, men ett knälyft ser alltid ut som ett knälyft. Käckt och husmodersgymnastikaktigt, på något sätt. Utom när Michael gör det. I blänkande silverstass ända ut i stövelspetsen. (Faktum är att när jag och mina bröder är lite tipsy, så brukar vi roa varandra med att skämma ut oss på dansgolv genom att på given signal köra vad vi kallar ”Fuledansen” som består av taffligt knyckiga rörelser på överkroppen, lite white mans overbite samt – just det – knälyft).

Videon igenom står Michael ensam och dansar och sjunger och så är det lite färgade lampor och laserljusstrålar, simpelt och egentligen jättekeckigt. Skulle den gjorts idag skulle den klassas som en löjlig lågbudgetvideo, men Michael lyfter den till oanande höjder genom sitt dansande.

Och sedan radar ett pärlband av klassiker upp sig: Den percussionstinna ”Workin' Day And Night”, ”Get On The Floor”, titellåten ”Off The Wall” som i sitt intro har lite läskig spökkänsla, en förvarning om vad som skulle komma med ”Thriller” några år senare. I refrängen så är körarret något i hästväg, i hörlurar sitter man stum och bara häpnar. Michael gör ensam alla vokala pålägg och det är så snyggt att öronen bockar och bugar i pur tacksamhet. ”Girlfriend”, skriven av Paul McCartney medan de fortfarande var vänner, är plattans svagaste spår, en ganska smetig sak. Gubbiga arrangemang med flöjter och töntiga gitarrer och ett standardsaxsolo, som gjort för kommersiell mesradio. Usch.

Geniet Rod Temperton från Heatwave (vars ”Boogie Nights” är en av världens bästa låtar), har skrivit tre av plattans spår: ”Rock With You”, ”Off The Wall” och ”Burn This Disco Out”. Han blev uppringd av Quincy Jones och ombads skriva några låtar till Michael (som han aldrig hade träffat) när han hade fullt upp med Heatwave. Rod lyckades få ur sig tre låtar och flög till Los Angeles en ledig helg och så spelades låtarna in. Strax senare flög han ner en andra gång och två intensiva dagar jobbade de med sång och körer. Vilken låt hade ni tänkt er till plattan, frågade Rod. Alla, svarade Quincy. Inte så illa för en kille som bara jobbat med sitt eget band innan …

Stevie Wonder har skrivit den melankoliskt snygga ”I Can't Help It” och så småningom avslutas ett av världens bästa album med ”Burn This Disco Out”. Den stompar igång med ett stötigt blås och refrängen lyder:

So D.J. spin the sounds
There ain't no way that you're gonna
Sit us down
Gonna dance 'til we burn this disco out

Mina klackar glöder, min puls maxar. Michael sjunger albumet igenom med en sådan känsla och rytmisk pregnans att mina kroppsfjun ställer sig i stram givakt. Det är sanslöst, det är sagolikt, det är ett av världens bästa album. Låt oss stilla be en bön att Michael kommer igen och gör något i närheten av vad han gjorde 1979. Blir det bara hälften så bra som ”Off The Wall” så är jag mer än nöjd.