Säga vad man vill om den finländske genreöverskridaren och multiinstrumentalisten Jimi Tenor men han har alltid haft förmågan att överraska. Man vet aldrig riktigt var man har honom. Ena stunden är det kitschig lounge-disco som gäller, i nästa dundrar han på med en 60-man stark symfoniorkester och trycker däremellan ur sig en och annan housestänkare som ”Take Me Baby”. Mannen verkar vara lika mångsidig som en John Irving-roman.

Men oavsett vad han gjort tidigare har alltid hans förkärlek för jazz och funk funnits med som ett ständigt närvarande inslag i musiken. På ”Higher Planes” tar han steget fullt ut och bygger till stora delar hela skivan på just de två grundelementen. Givetvis finns det även annat invävt i musiken och allt är stöpt i Tenors egen speciella form men grunden är jazz och funk.

Tenor har också, med undantag för några enstaka trumprogrammeringar, helt lämnat alla elektroniska inslag åt sidan. ”Higher Planes” är en skiva där fusionjazz blandas med psykedelisk rock, enstaka vackra popmelodier, slick soul och de tyngsta av funkgroove. Dessutom är den, inte minst tack vare de briljanta musikernas insatser, bland det blodfullaste Tenor hittills släppt ifrån sig.

Från inledande driviga jazzfunken i ”Cosmic Drive” via ”Trumpcard”s suggestiva storstadsdeckartema, funkmonstret ”Black Hole”, blaxplogroovet och tvärflöjtsuppvisningen i ”Let The Music” och hetsiga ”Nuclear Fusion” är ”Higher Planes” en självsvängande, medryckande och smått briljant blandning av influenser som med lite god vilja kan stavas till allt från Sun Ra, Herbie Hancock och Funkadelic till Prince och Frank Zappa.

Tenor sticker också mellan med några andningspauser i form av mer nedtonade stunder som finstämda ”Stargazing”, solnedgångslåten ”Higher Planes” och inte så lite kitschigt sensuella ”Spending Time” där förförar-Jimi till glittrande och drillande synthslingor viskar fram strofer som ”Let one touch do what a hundred words can not express.”

Emellanåt hänger jag däremot inte riktigt med i alla knepiga infall och plötsliga takt- och tonartsbyten som Tenor och hans musiker bjuder på. Jag imponeras av virtuositeten och fantasin när de går loss som värst men kan inte göra anspråk på att förstå vad de sysslar med alla gånger. Någonstans när experimentlustan och improvisationerna tar överhanden blir det lite för mycket för mitt jazzotränade öra. Oftast finns det ändå något, rytmen eller kanske en gungande basgång, som håller mig kvar men några gånger blir det helt enkelt för knepigt för min smak.

Däremot råder det ingen tvekan om att musiken i konsertsammanhang, när Tenor och hans 12-mannaband drar igång, säkerligen lyfter både ett och två snäpp. Något som märks inte minst i de två spår på ”Higher Planes” som är inspelade just live under en konsert i Finland.

Stockholms jazzfestival kan härmed anse sig tipsade.