Det finns skivor jag kan lyssna på hur många gånger som helst utan att riktigt förstå. Som inte går att placera in i fack. Som trots att de kanske inte är komplicerade inte låter sig tämjas.

”True Skies” med The Shining är en sån skiva.

Första gångerna lät den som en hårdrock-skiva. Mycket på grund av sångaren Duncan Baxters sång. Hans röst ligger någonstans mellan stämbanden på Jocke Berg i Hardcore Superstar och Joe Elliot i Def Leppard.

Men ”True Skies” är nog inte en hårdrock-skiva.

Melodierna är ganska poppiga. Brittisk powerpop med klara drag av nittiotal. Ett arv som delvis kan förklaras med Simon Jones och Simon Tongs gemensamma tid i The Verve.

Men ”True Skies” är inte heller en pop-skiva.

The Shining blandar hårdrock och pop på samma sätt som Reef och The Music. Det är drivet och byggs på en bas som kan härledas till sjuttiotalets hårda rock, och då främst till Led Zeppelin.

Låtarna på den här skivan är ganska ojämna. De bästa låtarna kommer i början. Inledande ”Quicksilver” är snygg flummig, men med skärpa och driv. ”Young again” är poppigt direkt och radiomässig. En låt som är svår att skaka av sig. ”Crest of an ocean” börjar lugnt men ökar hela tiden i intensitet för att på slutet vara riktigt stark. Att den har en liten slinga som påminner mycket om den som bär upp Niklas Strömstedts gamla radioplåga ”Om” är en detalj som spökar.

Inga andra låtar sticker egentligen ut. Alltför ofta mal de på utan att lyfta som i ”Show you the way”, med ett tempo som varken är högt eller lågt. Men det finns ett par låtar som har potential att leta sig upp på topplistorna. En sådan är lugnt och behagligt svängande ”I am the one”. När låtarna är som bäst flummar de på i stil med The Verves ”A Northern Soul”. När de är som sämst är de hopplösa.

Jag hade gärna hört den här skivan om och om igen om låtarna varit starkare. Nu har jag lyssnat på den gång på gång och inte blivit ett dugg klokare, gladare eller ledsnare.

Första gången jag lyssnade på ”True Skies” hade jag inga förväntningar. Sedan läste jag på om bandets bakgrund – och fick förväntningar. Men alla gånger jag lyssnar på skivan slutar med att jag känner mig som ett frågetecken.

Jag misstänker att ”True Skies” kan växa med tiden. The Shining svänger rutinerat, men behöver tid.

Tid att växa.