Det finns få saker här i världen som är lika pinsamma som svensk hiphop. Allvar. Rappare som inte kan rappa och trötta beats. Försöker vara tuffa och hårda fast vi vet att det är mycket hårdare att ha en gitarr på magen. Texterna är pinsamma med en massa påhittade ord. Bara massa skryt om hur bra de är. Tröttsamt. En gång till: svensk hiphop s u g e r!

Ja, kanske inte Looptroop då. Det är ju skillnad. Det är ju Looptroop.

Så är det. Det är sant. Inget snack.

Nu är det inte jag som tycker det här. Men väldigt många andra.

Det räcker bara med att titta in i vårt diskussionsforum för att se att det är en rätt allmän mening. Svensk hiphop är inget att hänga i granen. Det är jättefisk.

Det folk verkar störa sig mest på är att det är en massa människor som skryter om hur mycket bättre än alla andra de är. När en rockare är för full för att klara av att genomföra en konsert och sparkar omkull instrument till vänster och höger är det häftigt för att det är ”rock’n'roll”, men när en rappare prickar av sin genres särdrag är det inte ”hiphop”, det är ”tröttsamt”, ”patetiskt” och andra liknande ord.

Det är med andra ord okej att i låt efter låt vältra sig i sin egen misär, men helt fel att i låt efter låt berätta hur bra man är. Det måste vara något svenskt.

Men det allra mest intressanta är så många av dem som sågar svensk hiphop konstaterar att de egentligen inte alls gillar hiphop. Men de såg Lilleman, Don Diego eller Fattaru på ZTV eller MTV (som de förstås inte heller tittar på i vanliga fall, det råkade bara zappa förbi) och konstaterar att det är skräp.

Ja, kanske inte Looptroop då. Det är ju skillnad. Det är ju Looptroop.

Men för oss andra som tycker att svensk hiphop är som musik i övrigt, ibland jättebra och ibland jättedålig, rätt ofta någonstans däremellan, finns det en hel del att lyssna på. Och rätt mycket trycks ut via egna skivbolag, delas ut från små bord efter konserter och hittar lyssnare via nätet. För den som orkar leta.

En rappare som tagit saken i egna händer är Akem. Skivan Golden Lobster är släppt på egna Penpack Productions, cd-häftet är utskrivet på vanlig skrivare och klippt för hand för att passa, framsidan är handmålad, varje cd är numrerad och signerad och den säljs för 69 spänn (länk här intill). Redan där har du ett kap. Och det innan du ens lyssnat på musiken.

Akem är ingen nybörjare. Han har redan dykt upp på Promoes Government Music och har dessutom gett ut bland annat tolvan Smaka tillsammans med Looptrooparen. Men det här är första fullängdssläppet i eget namn. Till sin hjälp har han Crippual, Bashie och Scoob Rock. Produktionen svarar Akem mest för själv.

A-group sätter stämningen med sin mullrande bas. Countryside bygger vidare med sin spöklika flöjt och sin gregorianska kör. Hemoglobia är rena skräckfilmsmusiken och Gazzel har inga som helst problem att hålla fortet på männens planhalva. Det är mörkt, avskalat och ödsligt. Det här är musik som har mer gemensamt med Anticon-etiketten än Hype Williams.

Men här finns också andra sidor. I Valuechain rullar en loopad pianoslinga medan Akem droppar sin programförklaring: ”I gotta reconstruct the infrastructure / You gotta circumvent and ditch those who try to fuck ya / We gotta restructure the infrastructure / We gotta change the valuechain”. Cruelty, å andra sidan, gungar fram med en försynt struttig orgelslinga. De här två spåren är kanske det närmaste vi kommit DJ Premier-produktioner här i landet. Svängigt som fan.

Lika bra är If the Kix Don’t Fit (stråkarna! pianot!) och Journey, som får mig att undra om det verkligen inte är ett av extraspåren från Nas The Lost Tapes jag lyssnar på. Boom-bap med en baskagge som känns ända till New York. För att inte tala om mandolinraggan i Murda Dem Kids.

Och genom allt det här flyter Akem obehindrat fram, utan att snubbla över vare sig beats, ord eller språk. Det gäller även hans gäster.

Golden Lobster kommer inte att omvända någon av dem som tycker att svensk hiphop suger. De kommer aldrig höra den. Det här är nämligen inget som kommer snurra på ZTV eller MTV (inte för att de tittar på de här kanalerna, de zappar bara förbi ibland).

Men för alla som inte bryr sig om att kategoriskt begränsa sitt musiklyssnande är det här värt att upptäcka.