Whitney Houstons musik har alltid varit lite för snygg och blankpolerad för att jag ska ta den till mig helt. Men då och då har jag blivit knockad av hennes ibland fullständigt overkliga röst. Det har känts surrealistiskt att det innanför den docksöta fasaden bott en så stor röst.

Vilken lycka det skulle vara att få prova den en endaste dag. Att kunna ta i från marken och låta som i grym dödskamp, fast ändå vackert så klockorna stannar. Och dom där häftiga s:en som låter ”schh” och bidrar till den där koola, dekadenta Billie Holiday-känslan Whitney utstrålar. Ibland utstrålar. För oftast är det ju som sagt så vaxat och blankt att jazzgalaxen är ljusår borta.

På den här skivan hörs det att rösten har märkts av hårt leverne. Men det är inget som direkt stör mig, strävheten och tupparna gör hennes sång ännu mer soulig och kraftfull. Tyvärr, ska jag väl säga, för att supa och knarka är nog egentligen inget som rekommenderas ens en person som vill förstärka sin rösts karaktär.

Whitney har definitivt tagit steget från det sockersöta pipandet och hamnat mer åt Aretha Franklin-hållet. Hon känns mer trovärdig som soulsångerska. Om sen bara låtval och produktion kunde följa efter i samma riktning skulle hon kännas som en helt ny artist. Men det är fortfarande för mycket gulligt, stiligt och skalor för att vara ett stort steg framåt.

Jag fastnar ändå för Babyface-producerade ”Tell Me No”, som är en klassiskt uppbyggd Whitney Houston-aria med ett gitarrsolo från 80-talet. Svulstigt och bra. ”Things You Say” är producerad och delvis skriven av Missy Elliot, sugande långsam och med snygg kör där Tweet hjälper till att bygga upp den vajande gospelkänslan.

Som vanligt plockar Whitney Houston in sin man Bobby i ett glatt ”vi har inga problem åh vad vi älskar varann”-nummer och det är ju platt fall. Påklistrat och glättigt. En annan upptempolåt, ”Love That Man” är också irriterande onaturlig. Remixen av ”Whatchulookinat” med P. Diddy är en ganska ok och semihård r'n'b-låt, även om det kanske roligaste är när Puffy säger ”Houston, we have a problem”.

För det är helt klart i de långsamma låtarna (”Try It On My Own”, ”Unashamed”, ”You Light Up My Life”, samt de jag nämnde ovan), där känslorna blottas och tänjs ut som Whitney Houston, 39 på det 40:e, gör sig allra bäst.

Om hon bara har självinsikt nog att i fortsättningen visa sig så livserfaren, vuxen, kantstött och vacker som hon är, så kommer hon ha en helt ny karriär framför sig. Ungdomen är över nu, det är dags för nästa kapitel.