Under en hög med skivor låg den. Borta på grund av en förbannat osexig plastförpackning. Jag visste att den fanns. Någonstans. Olyssnad. En artikel i nya Close Up fick mig att minnas.

Packade om den under första genomlyssningen. Mycket bättre. Och skivan sen. Don Caballero möter Isis! Don Caballero för experimentlustan och det magnifika trumspelet. Isis för mörkret och den rena och samtidigt ångestladdade ljudbilden. Och de tuggande nedstämda riffen. Mörker och mangel, men med snärtiga riff och ettriga trummor. Svåretiketterat, men inte svårt.

Jag trivs i sällskapet på en gång. Det är mycket enklare att lyssna på Mastodon än exempelvis besläktade Neurosis och Dillinger Escape Plan som ofta kräver mer av lyssnaren. Det rena är renare. Det galna är inte lika galet.

Mastodon bygger intrikata, högst tilltalande, ljudlandskap med hjälp av metal, hardcore, experimentlusta och en erfaren producent (Matt Bayles har bland annat jobbat med Isis och Botch). De vräker sig över mig med en komplicerad ångvältsattack i flera steg strax innan de retirerar till ett klassiskt metalriff. Att de mest retas visar de genom att aldrig dra ut på det. De lägger aldrig på för många lager. Jag hinner aldrig bli utpumpad. De visar istället upp sin snabbhet och en briljans som verkar enkel, inte alls sådär jobbigt uttänkt, och jag blir medlockad strax innan det är dags att bli överkörd igen. Som plåster på såren blir jag erbjuden några avskalade melankoliska partier som ger skivan en väl avvägd dynamik.

Jag får lite samma känsla av Mastodon som jag får av instrumentalbandet Oxes. Båda banden har valt att visa vad de klarar av utan att visa sig duktiga på något irriterande vis. Det låter enkelt och underhållande trots att det här antagligen skulle driva många till vansinne.

Tack Matt Jacobson.