Under de tre och halvt år som dagensskiva.com har funnits har Busta Rhymes hunnit släppa tre fullängdare. Fem om man räknar de två samlingarna. Dessförinnan tryckte han ut ytterligare tre album under lika många år.

Det är en utgivningstakt värdig en Prince.

Ända sedan Scenario har Busta varit en av hiphopens mesta sidsparkare. Han har också bidragit med mer kärlek och livsglädje än de flesta av hiphopkollegorna. Utan Busta och hans oefterhärmliga stil skulle hiphopen vara mycket tråkigare.

Men Busta har två problem. Det ena är Woo Hah!! Got You All in Check, adrenalinexplosionen som blev hans riktiga genombrott. Inget han har gjort sedan dess kan mäta sig med den.

Det andra problemet är Busta själv. Och då menar jag inte bara hans hysteriska utgivningstempo, utan även mannen bakom myten. Han orkar hålla ett hundrameterstempo hela maratonloppet, men för mig blir det allt som oftast lite för mycket med sjuttio minuter Busta. Inte minst när hans kreativa ego inte riktigt vet vad som egentligen vore bäst.

Förra årets Genesis blev en överraskning för mig. Det var en förvånansvärt stark skiva. Dilla och The Neptunes har hängt med sedan den gången. Men i båda fallen blir resultatet den här gången sämre. Neptunernas Call the Ambulance är faktiskt riktigt trist, till och med för att vara dem.

Flipmode Squad dyker förstås upp här och där. Busta trycker förstås in alldeles för många ord per rad. Precis som vanligt.

Men det känns som om det här är lite av en baksmällsskiva, efter urladdningen på Genesis. Saker och ting lunkar på mest i ungefär samma halvloja tempo. Framförallt saknar jag de där riktigt vansinniga infallen. Balansgångarna på vansinnets brant. När Busta får chans att explodera. Det han gör bäst.

Det blir egentligen riktigt bra bara tre gånger. Såväl Hey Ladies som I Know What You Want är softishiphop, den första signerad Wildstyle och den andra Rick Rock. I I Know What You Want dyker också Mariah Carey upp och gör ett riktigt bra jobb. Hon kan, när hon låter bli att överwaila så förbannat.

Allra bäst funkar sista spåret (okej, det finns en dancehallremix av Make It Clap allra sist) – Till It’s Gone. Tungt sväng och en burkig soulsampling från Jerry Butlers You Don’t Know What You Got Until You Lose It i refrängen. När jag sitter och gungar med upptäcker jag att jag börjar tänka på DJ Premier. Och det är ett väldigt gott betyg till producenten Tru Master.

Swizz Beatz bjuder i Together på något som påminner inte så lite om The Neptunes med spanska gitarrer. Funkar rätt okej, men inget jag går i taket över (även om det är plus i kanten för att det allra sist dyker upp några rader från Ghostbusters, det är alltid bra). Detsamma gäller Turn It Up Some, Make It Clap och Take It Off. Okej, men långt ifrån fantastiskt.

I övrigt är det rätt mycket Neptunes-kopior och, tja, det är faktiskt inte särskilt kul.

Det här är definitivt inte en av Bustas nödvändiga skivor. Men jag hoppas fortfarande att han ska lyckas samla ihop sin övervarvade kreativitet och koncentrera den i ett riktigt helgjutet album.

Och Busta, du behöver inte ge mig en ny skiva redan nästa år. Jag kan vänta lite längre. Faktiskt.