Vill du ha en skiva som är som ett blandband från någon du inte känner?

Ola brukar ställa den frågan med jämna mellanrum. Mest för att det är han som fått ta den största dosen av den eskalerande mängden samlingar hopsatta av artister. Svaret på frågan är väl som så ofta: ”det beror på.” Är det en artist som spelat en stor roll för det egna musiklyssnande är det så klart spännande att få veta mer om dennes musikaliska bakgrund. Det ger en bredare förståelse av artistens egen musik.

The Wild Bunch är kollektivet som var centralpunkten i det sena 80-talets musikscen i Bristol, England. Ur grupperingen spirade några av 90-talets viktigaste brittiska konstellationer, Soul II Soul och Massive Attack. I utkanterna figurerade Goldie, Tricky och DJ Krust med flera. En av de i efterhand mer anonyma medlemmarna, DJ Milo, flyttade i samband med upplösningen till USA. Allt detta och mycket till kan du läsa om i det synnerligen informativa häftet som nästan på egen hand motiverar köp av skivan.

Musikaliskt handlar det om en eklektisk blandning av hiphop, funk, disco, soul och tidig house. Det som förvånar mest är att inslagen av dub och reggae som så tydligt färgat Massive Attacks musik helt lyser med sin frånvaro.

Tidsmässigt spänner urvalet mellan 1978 och 1989 med en tydlig tonvikt på första halvan av 80-talet. Hiphopen stavas med andra ord lika gärna boogaloo eller electric boogie. Begreppet house är knappt myntat. Funksouldiscon finns med som kärleksfulla påminnelser om ursvänget. Tanken är att återspegla hur det kunde låta en vild kväll i Bristol 1985 ungefär.

Det fungerar utmärkt.

Till skillnad från många av de blandbandsskivor som dykt upp på sistone är detta en mixtape i ordets rätta bemärkelse. Musiken flyter mer eller mindre sömlöst och många av låtarna avslutas redan efter en minut eller två. Så om du hoppats på att äntligen få en repfri version av T La Rocks ”It's Yours” eller Newcleus ”Jam On Revenge (The Wikki Wikki Song)” får du glatt fortsätta leta.

Material med The Wild Bunch själva då? Ja, det sträcker sig egentligen bara till avslutande ”The Look of Love” med Shara Nelson på sång. Övriga fyra spår är liveupptagningar från klubbkvällar och består av mellansnack från Daddy G.

Jag är lite osäker på hur ofta jag kommer att spela den här skivan. Mest har den gett mig en lista med låtar som jag vill leta rätt på. Som en fördjupning av vad som framför allt blev Massive Attack är det intressant lyssning. För den som vill ha en kurs i influenserna till 90-talets brittiska dansmusik finns det få bättre ställen att börja än här (åtminstone om man för en stund glömmer det jamaicanska).