Efter omkring 40 år i branschen kommer Svante Thuresson till oss som debutant. För första gången har han skrivit sina låtar själv.

Det hörs inte.

Kompositionerna svämmar över av rutin (i ordets positiva bemärkelse). Det är svängig söndagsjazz i den skola där Bo Kaspers Orkester lärt upp massorna de senaste åren. Svante tar ut svängarna mer än sina yngre kollegor. Han vågar vara milt vild på storbandsvis. Lös och lycklig.

Det är nu inte Svante som är skivans stora stjärna och behållning. Klarast lyser Pernilla Andersson som har agerat producent. Som den svenska mjukjazzens motsvarighet till James Brown har hon petat saker och ting på rätt plats. Hon fyller i där det behövs. Sjunger en stämma, nynnar lite och är ständigt närvarande, om än i bakgrunden. Hon imponerar stort.

Två duetter bjuds vi. Först en fin sak om nykärlek efter bråk tillsammans med Lisa Miskovsky. Undrar om inte hon borde ge sig på en hel skiva på svenska? I den andra blir det lite tårta på tårta när Mr Bo Kasper själv, Bo Sundström, stämmer upp i den fartiga ”Botten blir topp”.

Ok, långtifrån alla låtarna är några mästerverk. En del av dem är till och med lite mer än lovligt såsiga och försiktiga. Men som helhet fungerar det ändå. Den enda låt jag önskar hade lämnats helt utanför är den enerverande ”Svantes julsång”. Den tar sig inte in på listan över nödvändiga jullåtar (en lista som i och för sig är mycket kort). Finns det något tröttare än bjällerklang?

”Nya kickar” är en skiva för snälla söndagar med stök och styr. Den kommer inte att stjäla uppmärksamheten från uppgiften, men bli inte förvånad om du upptäcker att du går runt och ler och småsvänger när du dammar lampor och puffar kuddar.