Andra vändan för Queens mesta hiphoptrio och det mesta från debuten är sig likt. Precis som förra gången var det en rockraprökare som visade vägen, den här gången i form av titelspåret. Den andra i en trilogi om man så vill, där den första var Rock Box och den tredje, förstås, Walk This Way.

Även om King of Rock sålde platina, den första hiphopskivan som fick motta den utmärkelsen, så är den en mellanskiva, egentligen. Run DMC kom att definiera en hel genre och sluggade sig fram till, för hiphopen, helt okänd mark. Tredjeskivan Raising Hell blev Run DMC:s stora crossover-biljett som förde in dem i popmarknaden (Walk This Way blev gruppens största hit med en fjärdeplats på Billboard-listan). På King of Rock vidareutvecklar de framgångsformeln från debuten och lyfter sig faktiskt ytterligare några snäpp.

Faktum är att om jag skulle välja EN Run DMC-skiva, skulle det stå mellan den här och debuten. Men jag skulle nog välja King of Rock.

Det räcker egentligen med inledande Rock the House för att jag ska slås av stolen. När Beastie Boys nio år senare släppte Ill Communication snodde de rätt friskt från just Rock the House och en skvätt King of Rock när de knåpade ihop Sure Shot. En hyllning god som någon.

Och just King of Rock är väl egentligen gruppens signatur. Visst, nästan alla förknippar Run DMC med deras största hit, Walk This Way. Men King of Rock sammanfattar Run DMC bättre än någon annan av deras låtar. Självklart genom sin patenterade musikstil, som Def Jam kom att bygga en stor del av sin tidiga framgång på, men också genom texten. ”I’m the king of rock / there ain’t none higher / sucker m.c.’s should call me sire” konstaterar Run. The king of ROCK. Inte rap.

Gruppens hela första skiva kom att bli ett stort finger i luften mot ”mjukisrappen” som dominerat hiphopen till den dagen. Run själv ska rätt ofta ha avfärdat artisterna på Sugar Hill som ”bullshit”. Run DMC var istället ute efter det råa, det hårda. Gatan framför discot. Det här var framförallt anmärkningsvärt eftersom rock inte var något svarta höll på med i början av åttiotalet.

Gitarrerna tar också mer plats på King of Rock än på Run DMC, även om det den här gången också finns plats för Bob Marley-blinkningen Roots Rock Reggae. Men det är i de tyngre spåren Run DMC, som vanligt, kommer till sin rätt.

You Talk Too Much med sin ilskna attack på alla skitsnackare som följer framgång, You’re Blind, It’s Not Funny och kanske framförallt Can You Rock It Like This?. På den sistnämnda var det Rick Rubin och Larry Smith som stod för musiken, medan James Todd Smith snickrade ihop texten. J. T. Smith var vid det här laget redan på god väg mot superstjärnestatus under namnet Ladies Love Cool J, eller bara LL Cool J.

Larry Smith producerade även gruppens första skiva och det var hans grupp Orange Krush som framför musiken på dessa album. Live, däremot, hade Run DMC däremot inga färdiginspelade bakgrunder med sig. Då var det bara två skivspelare och två mikrofoner.

King of rock. Ja. Faktiskt.

Hiphop blir knappt bättre än så här.