”Don’t call it a comeback / I’ve been here for years”, konstaterade LL Cool J i Mama Said Knock You Out. Efter Walking with a Panther bestämde sig hiphopvärlden för att Uncle L gått och blivit en riktig mjukis. Mama Said Knock You Out gav svar på tal och fick de flesta belackarna att smyga in i skamvrån. Albumet från 1990 blev en av de stora hiphopklassikerna, inte minst tack vare det stenhårda titelspåret.

Men vad än LL sa, kallade de flesta det för en comeback. En comeback till storformen, om inte annat.

Jag tror att Run DMC gärna hade inlett Down with the King från 1993 med samma ord. För efter två floppar som sprang åt alla håll samtidigt blev det mest partajande för medlemmarna. Men någonstans på vägen sprang de allihop på Gud och blev frälsta. Kanske ville de se sig som Guds soldater, för på omslaget till Down with the King är det nära nog uniformer som gäller, komplett med rakade skallar och kängor.

Och precis som i fallet LL kallade de flesta den här skivan för en comeback.

I vilket fall kom Down with the King att bli rena ”Run DMC Aid” där en stor del av hiphopgräddan, som vuxit upp med Run DMC, nu kom till sina idolers räddning. Videon till titelspåret blev rena ”vem är vem” i hiphopvärlden och i producentstolen löste namn som Pete Rock, Q-Tip, EPMD, Kay Gee, The Bomb Squad, Jermaine Dupri och Clifton ”Specialist” Dillon av varandra i rask takt.

Och hur man än vrider och vänder på den här skivan är det titelspåret den handlar om. För Pete Rock-producerade Down with the King är inte bara albumets bästa låt. Den är inte bara en av Run DMC:s allra bästa låtar. Den är en av de bästa hiphoplåtar som någonsin spelats in. Helt i klass med Pete Rocks remix av Public Enemys Shut ‘Em Down.

På äkta hiphopmanér är den också byggd kring tidigare Run DMC-låtar, som Sucker M.C.’s och Run’s House. ”Two years ago a friend of mine / asked me to say some MC rhymes” rappar C.L. Smooth som en ren hyllning.

Och trots att Down with the King är flera klasser bättre än såväl Tougher Than Leather och framförallt Back from Hell, så är det rätt långt till forna tiders form. Ett av problemen med de många producenterna är, som det alltid blir, att de fixat till schyssta låtar, men det är inte samma sak som schyssta Run DMC-låtar. I den egenproducerade Big Willie (med hjälp från David Shulman) försöker de skapa en gitarrockbox av gammalt snitt, men det faller tyvärr platt till marken.

Ett annat problem är att varken Run eller DMC (eller för den delen som för första gången får göra ett kort gästspel vid micken) låter lika vassa som tio år tidigare. Det är förstås inte helt förvånande, men samtidigt känns det också som att musiken är att skylla. Det känns som om de själva inte känner sig lika hemma att rappa till de nya rytmerna. Passningarna är inte lika tajta.

Med det sagt är det ändå bara att konstatera att det ändå svänger i Bomb Squad-producerade Ooh, Whatcha Gonna Do, i Get Open, proddad av Jam Master Jay och Chyskills och brölgästande från Onyx och framförallt i Pete Rocks andra bidrag Wreck Shop. Inget snack om saken. Men på det hela taget är det här en rätt blek Run DMC-historia, trots goda förutsättningar med allstar-upplägget.

För många kockar, kanske.