Mina tre första hiphopskivor var Beastie Boys ”Licensed To Ill”, Public Enemys ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back” och Run DMCs ”Raising Hell”. Jag gick på högstadiet och hade aldrig hört något liknande.

En nästintill kliniskt ren ljudbild uppbyggd kring en naken trummaskin, Runs och DMCs stenhårda röster och Jam Master Jays skivspelare. Melodierna snudd på obefintliga, ibland enerverande enkla eller tufft framriffade med hårdrocksgitarrer.

Run DMC var kungarna av rock.

Skolade av Def Jams Russell Simmons och Rick Rubin förändrade de musikhistorien. Och om LL Cool J var den som introducerade Def Jam-soundet så var Run DMC trion som drev det till sin spets (även om deras skivor inte släpptes just där). De lät mer och högre än några andra. Ingen kunde mäta sig med dem. Åtminstone tills Public Enemy äntrade scenen

På sätt och vis känns det märkligt att ge dem skulden (eller äran, beroende på hur man ser på det) för vår tids hiphopmetal med band som Limp Bizkit och artister som Kid Rock i spetsen. Musik som på många sätt är den totala antitesen till Run DMCs enkla och avskalade hiphop. Men utan Run DMC hade många av dagens amerikanska mångmiljonsäljare inte låtit som de gör. Allt för att en trio från Queens återupplivade ett då nära nog ihjälsupet rockband.

Det är lättare att tacka dem för att de öppnade världens öron för hiphop. ”Raising Hell” var den första hiphopskivan som sålde platina och därmed öppnade listorna för en musikstil som mest setts som en fluga. För även om det hade skett för eller senare var det Run DMC som lade grunden.

När jag idag läser låtlistan känns det som att kika på en ”Greatest Hits”. Här finns musik som jag hyser sådana starka känslor för att jag omöjligt kan känna annat än 100% kärlek när jag återigen lyssnar på en av 80-talets bästa skivor.

Jag älskar det här.