Norska Motorpsycho har funnits sen 1989, debuterade 1991 och har släppt mer skivor än jag törs räkna. Det kommer minst nåt nytt varje år och ofta bjuds det på något nytt och spännande.

Plattan ”Let Them Eat Cake” som kom för ett par år sedan var kanske inte vad fansen väntat sig utvecklingsmässig efter ”Trust Us”, men den var helt godkänd. Stråkar och söta melodier utanpå stommen. Motorpsycho fast snällt rakt igenom. Följande ”Barracuda” och ”Phanerothyme” följdes säkert med intresse av de flesta inbitna, mig har de passerat näst intill obemärkt. En genomspelning av den senare räckte för då, och jag har inte tittat tillbaka (säg till om jag missat nåt).

”Trust Us” brukar de flesta annars nämna som en klassiker. Personligen håller jag de tre plattorna före den som favoriter. Kanske för att jag aldrig riktigt lyssnat in mig på ”Trust Us”. En dubbel är aldrig lätt. Kanske var det där mitt intresse dalade lite.

”Blissard”, ”Timothy's” Monster” och ”Angels and Demons at Play” brukar jag i alla fall ta fram nu och då och förundras över de små innovationer som norrmännen gjort till sina.

Bandet lät som inget annat när jag föll för dem. De lät som ett intelligent rockband med sväng. Eller ett popigt konstrocksband utan tröttsamma manér. Det kanske låter trist, men tro mig. Det är det inte. Idag låter de mest snäll poppsykedelia, men inställningen till musicerandet har förblivit densamma. Det är nog därför fansen stannat kvar. De har inte svikit trots ibland hårda prövningar som Roadworksplattorna. Vi får se hur det blir i samband med nya ”It's a Love Cult”.

Jag tror att den kan bli ytterligare en spik i kistan för de redan tvivlande. Trots att skivan startar lovande och avslutas tillfredställande. Problemet är att det inte räcker. Mellan topparna som rockar på välkänt vis känns skivan mer eller mindre som en lång seg resa där Brian Wilson och The Beatles haft mer inflytande än The Stooges och Pink Floyd. Visserligen kryddar man äventyret med lite udda takter och jazz, men det blir långt ifrån lika intressant som tidigare skivor.

Alla som just satte mandelkubben i halsen borde lyssna på ”It's a Love Cult” innan smulorna klär hela Dagens Nyheters B-del. Tycka vad man vill om rocken och popen Brian Wilson och The Beatles skapade. I smått oinspirerad norsk tappning låter det inte bra. Det finns som tur är undantag.

En handfull låtar får mig att önska att det här var en EP. Då hade jag varit en gladare människa. Nu är jag faktiskt uppriktigt besviken.