Everything But The Girl.

Jag hade tänkt skriva den här recensionen utan att nämna Everything But The Girl. Mest bara för sakens skull. Men ju mer jag lyssnar, desto mer inser jag att det mest vore dumt. Jag har svårt att hitta en referens som bättre beskriver hur About This låter. Så vi tar det en gång till.

Everything But The Girl.

Och det är inte bara därför att EBTG med sina två senaste album mutat in ungefär samma lilla område mellan dans och pop som Baxter. Precis som EBTG finns det ett vemod i melodierna och texterna som går stick i stäv med rytmernas dans. Och både Tracey Thorn och Nina Ramsby sitter precis bredvid högtalarna och sjunger rakt in i magtrakten.

Jag har aldrig varit något större fan av vare sig Salt eller Grand Tone Music. Baxter var mer min påse. Poppig, lågmäld drum’n'bass blandad med lite långsamt mullrande breakbeats. Walking Wounded gjord på svensk mark, om man så vill. Fast lite mer oborstad. Speciellt i spår som gitarrorgien Fading och Roni Size-jazzsmattrande So Much I’ve Heard.

Den här gången har Baxter och kompani tagit steget från drum’n'bass till house. Och ironiskt nog har de med About This gjort en skiva som ligger närmare Everything But The Girls Temperamental än dess föregångare Walking Wounded. Och tyvärr har lite av de vassa kanterna från debuten slipats ner här.

När jag för första gången hörde singeln Got to Wake Up blev jag faktiskt rätt besviken. Platt och tråkig softishouse. Men det krävdes inte många lyssningar för att den skulle börja växa. Med risk för att bli tjatig drar jag paralleller till Five Fathoms. Och det tycker mina öron är ett väldigt bra betyg.

On My Own påminner en hel del om Missing (efter det att Todd Terry lagt vantarna på den) med sin akustiska gitarr och sin flöjtslinga. Och Didn’t Have a Choice är drömskt vacker på samma sätt som Heeds Seldom Seen.

Men About This har sina problem, ungefär samma problem som gör att de flesta avfärdar Heed som klinisk reklambyråbakgrund. Det blir lite för putsat, lite för jämntjockt, emellanåt. Jag saknar en Fading för att skaka om saker och ting. ”Behaglig” är nog ett ord jag skulle använda för att slarvigt beskriva About This. Kanske behöver jag mer tid på mig att upptäcka skivan. Kanske kommer den mer till sin rätt när alla löv trillat ner på marken.

För det här är ju trots allt vemodig popmusik ömsom i maklig housetakt ömsom i electronicaoutfit. Dessutom finns det något väldigt nordiskt över Baxters vemod. Be mig inte förklara vad jag menar med det, för det kan jag inte. Det är bara så det känns.

Den känslan blir aldrig mer påtaglig än i vackra It’s Coming. Stråkar som plockade från Portisheads sagolika Roads, en sorgsen cello och en ensam slideguitar långt borta i fjärran. Blå är färgen.

Och när musiken försvinner bort och lämnar Ninas röst nästan helt ensam blir den desperata känslan av ensamhet så påtaglig att den går att ta på. Att det hörs ett sorl av röster i bakgrunden gör att Nina och hennes ord känns än mer övergivna. Vid sidan om. Och trots att orden är så banala och uttjatade blir de nästan elektriska tack vare den tvekande fraseringen:

Please tell me
I’m someone
you could
be with now

Det räcker nästan som skäl för att köpa About This.