Läser på allmusic.com att Michael J Sheehy varit med i bandet Dream City Film Club som lades ned 1999. I promobrevet som medföljer skivan läser jag mig till att denna skiva är den sista i en trilogi som tidigare resulterat i skivorna ”Sweet Blue Gene” och ”Ill Gotten Gains”. Det står också att läsa att Sheehy är en rolig man.

Det hörs inte riktigt i musiken. Sheehy bygger musik för låga stunder. Melankoliska och avskalade låtar bäddar in mig i höstdunklet. På ett mjukt och naket sätt blandas visa, pop, country och blues på ”No Longer My Concern”.

För den ledsne finns flera låtar som kommer passa utmärkt för lite tårar. ”Distracting Yourself from the Doom” är en sådan. En försynt akustisk gitarr ligger och plockar bredvid ett dämpat piano. Sheehy sjunger om att det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kan avskärma oss från döden. Inte så kul kanske, men väldigt fint på något sätt.

Mörka duetten ”Dark Country Moment”, med Alison Shaw är också njutbar, liksom vackra ”Teardrop Time”, bägge på temat omöjliga förhållanden. ”Pretty Little Bouquets” är en rysare som Sheehy presenterar så här:

”When I was thirteen this bully and his cousins beat the shit out of me. Years later he died of a drug overdose. I didn't give a fuck.”

I de nedtonade låtarna passar den här skivan oerhört bra i en spellista som för övrigt kan bestå av Mazzy Stars ”Among my swan”, Tindersticks ”Curtains” och The Walkabouts ”Nighttown”.

Men den här skivan har en sida till. En sida med högre tempo, mer ilska och frustration. I ”Donkey Ride Straight to Hell” hörs det tydligt. Högre tempo, distad sång. Mannen som blivit lämnad är inte längre ledsen. Han är förbannad.

I monotont bluesiga ”Ballad of the Pissed apostle” är det Jesus och alkoholen som avhandlas. ”Pigboy”, sädiga ”Mary, Bloody Mary 2″ och ”Swing Low” späder på med blues och country. Det påminner om 16 Horsepower, men utan David Eugene Edwards mani och genialitet.

”No Longer My Concern” är en trevlig bekantskap som kommer återanvändas i min CD-spelare flera gånger den här hösten. I de spröda och finstämda låtarna håller den mycket hög klass, men de bluesiga låtarna känns ofta rätt saggiga. Jag hade kunnat vara utan dem, om jag fått mer av den andra sidan.

Men eftersom jag gärna fyller på höstdelen av min musiksamling med ny musik är jag glad över att ha upptäckt Michael J Sheehy.

En småmysig cyniker.