Recension
- FSOL present Amorphous Androgynous: The Isness (CD) Future Sound of London
- 2002
- F.S.O.L. Recordings/Border
Zzzzzzzzitarer
15 skivor som fungerat som inspirationskällor för The Isness, enligt pressmaterialet:
01. The Beatles Tomorrow Never Knows
02. Chemical Brothers Private Psychedelic Reel
03. Pink Floyd Comfortably Numb
04. Hariprasad Chaurasia Flute Ragas
05. Mercury Rev Deserter’s Songs
06. Ananda Shankar Snowflower
07. The Kinks See My Friends
08. Supertramp Illogical Song
09. ELO Mr Blue Sky/Livin’ Thing
10. John Barry Somewhere in Time
11. Ry Cooder/V.M. Bhatt A Meeting by the River
12. David Bowie A Space Oddity/Life on Mars
13. Miles Davis Panthalasa
14. Rolling Stones 2000 Light Years from Home
15. The Verve Bittersweet Symphony
Ta alla de här, tryck ner dem i en helt vanlig matmixer, häll ner resultatet mellan en plastskiva och en aluminiumyta, tryck ihop, mata in i cd-brännaren och vänta en halvtimme. Det är förmodligen det bästa sättet att beskriva hur Future Sound of Londons femte fullängdare låter.
Det är med andra ord rätt långt ifrån technoklassiker som Papua New Guinea, Cascade och Lifeforms. Dessutom har Gaz Cobain, ena halvan av gruppen, passat på att resa jorden runt och besökt ”healers and visionaries” för att få bukt med någon slags svår sjukdom. Självklart hamnade han i Indien. Självklart packade han ryggsäcken med alldeles för många tablas, sitarer och opiumpipor. Självklart var det här väntat eftersom alla musiker som åker jorden runt torskar på det.
Jag kan lugnt påstå att det inte finns något på de tidigare skivorna som kunde förberett mig på The Isness. Ena stunden levererar FSOL filmmusik från en agentfilm för att i nästa stund förvandlas till Ziggy Stardust goes åtta minuters valiumflum. Med sitarer.
Det finns stunder som faktiskt påminner om att det här är samma grupp som revolutionerade konsertformen genom en serie spelningar över Internet när den hetaste uppkopplingsformen hette ISDN (ett urval av de låtar som framfördes finns samlade på albumet med samma namn). High Tide of the Sea of Flesh är ett sånt, som skulle kunna platsat på exempelvis Lifeforms. Fast utan alla sitarer, då.
Ironiskt nog är det den låt som låter allra minst som Future Sound of London som står ut på flera sätt. Inte bara därför att den har sång. Divinity börjar med en halvfalsk blockflöjt som sedan får sällskap av en akustisk gitarr, nasal sång, stråkar, en blåssektion och en kör som smiter in från sidan.
Gitarrgospel. Med sitarer.
Jag är inte säker, men jag tror att Divinity ungefär skulle bli resultatet om Spiritualizeds Jason Pierce och Oasis Noel Gallagher bestämde sig för att stråla samman på den lokala puben för att ta sig en rejäl bläcka i sällskap med Jesus. Ja, om Jesus spelade sitar, då förstås.
I övrigt är The Isness en rätt trist bekantskap. Men det är i alla fall skönt att se att Gaz Cobain och Brian Douglas åtminstone inte tappat känslan för att döpa låtar till saker som inte har något att göra med någonting alls.
Publicerad: 2002-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 21:02
7 kommentarer
Muzik gav skivan betyget 6 av 5 i sin recension för att i ett eller två nummer senare sänka betyget till en 3:a eftersom versionen som väl kom ut i butikerna var SÅ mycket tråkigare. FSOL ska tydligen ha gjort otaliga versioner av den här skivan och i sista sekund bytt ut den versionen Muzik fick mot den som nu finns att köpa.
#
Ja, jag läste också det. Men jag tror snarare att betygssäkningen kom till därför att Muzik-medarbetarna för en gångs skulle kom nyktra till jobbet och upptäckte att skivan inte var så kul som de fick för sig först. I alla fall om de fick samma promo-utgåva som jag fick. Skillnaden mellan promon och butiksexet är väldigt, väldigt liten. Men, som sagt, det kan ju ha varit ett ännu tidigare förhandsex Muzik fick.
#
”15 SKIVOR som fungerat som inspirationskällor…”? Låtar måste det väl ändå vara?
#
Anders: Nej, ”15 records that inspired The Isness” står det. Samtidigt är det ju faktiskt en blandning mellan fullängdare och kortlängdare. Och en singel är ju egentligen också en skiva…
#
när jag läste beskrivningen av skivan: ”samplerdelic cosmic rock opera – galactic space music – sitar breaks-psychedelic orchestral glam folk raga – wobbly oozescapes = progtronica” tänkte jag att nu är det kört. och det var det också. jag vill att den här skivan ska vara bra och jag har verkligen försökt gilla den men det går inte. den är inte bra. prodigy, orbital, chemical brothers, underworld och nu fsol. alla dör de en efter en… nu är jag ensam.
#
Helt klart deras bästa skiva. Att du kallar det valiumflum visar bara att du inte vet vad du snackar om. Ta skivan för vad den är och njut av det postitiva budskapet.
#
divinity är så förbannat bra, skivan är nästan värd o köpa bara på grund av den.
#
Kommentera eller pinga (trackback).