Back in sweet suburbia
middle of the road
Looking for the action
everywhere I go

Me to make it special
Me to make it new
Looking for the action
something more to do

Singeln Action sammanfattar ganska väl Saint Etienne. Gruppen som alltid varit lite snyggare än andra. Sextiotalsestetik med nittiotalsmusik. Snobbar som jobbar, Twiggy och Camden market. De har åkt omkring på sina vespor på Londons smutsiga bakgator och personifierat drömmen om att bli något annat, något mer.

Även inom gruppen finns samma motsats. Pete Wiggs och Bob Stanley står i bakgrunden, lite grå, lite alldagliga. Längst fram står den självklart lysande Sarah Cracknell, som en uppdatering av alla kvinnliga modeikoner från sextiotalet.

Varje gång jag börjar lista de bästa popgrupperna så glömmer jag av någon anledning bort Saint Etienne. För av alla de grupper som inspirerats av Pet Shop Boys är Saint Etienne de som lyckats bäst. Under nittiotalet svängde de ihop några av de bästa poppärlorna till synes helt utan ansträngning.

Pop.

Men i och med Good Humor gick något snett. Från att bara helt enkelt ha GJORT pop åkte gruppen till Sverige, Tore Johansson och Tambourine Studios med den uttalade intentionen att göra en POPPLATTA. Mer specifikt en popplatta som rakt av lät som det sextiotal de avgudar. Även om Lose That Girl är den bästa låt som någonsin spelats in i Tambourine Studios, och även om konvolutet var så snyggt att man ramlar omkull, blev resultatet som helhet en besvikelse. Styrkan hos Saint Etienne har ju alltid varit klockrena popdängor blandade med modern dansmusik. Precis som Pet Shop Boys.

Efterföljande Sound of Water blev raka motsatsen. En snudd på uteslutande elektronisk affär. Men poplåtarna, melodierna, sken med sin frånvaro. Med några undantag var även Sound of Water en besvikelse. Den kändes lite… såsig.

Så dimper Action ner och helt plötsligt vågade jag hoppas igen. Smittande gitarrpop med taktfast dansbeat, som tar vid där How We Used To Live slutade. En av årets bästa popsinglar. Och glädjande nog har Saint Etienne hittat hem igen med Finisterre. ”This is our wall of sound”, som Sarah sjunger i B92. För ena stunden får vi den vansinnigt söta gitarrpoppärlan Stop and Think It Over för att i The More You Know kastas rakt in i ett skräckfilmspiano och en malande gitarrslinga hämtad från Joy Divisions eller The Cures mörkaste stunder. I Shower Scene hamnar vi i ett husparty hos Basement Jaxx.

Saint Etienne har aldrig varit lika trendmedvetna som Pet Shop Boys, men denna gång har även de dragits med av den rådande åttiotalshysterin. New Thing har den fläskigaste old school-synten den här sidan Sweet Dreams (Are Made of This) och Amateur får mig faktiskt att tänka på Adolphson & Falk.

Dessutom gillar jag den inramning som skapas av de korta mellanspelen levererade av Michael Jayston, som reciterar vad jag tror är lösryckta litterära citat som inte har speciellt mycket med något att göra. Men som ändå känns helt rätt. Det för tankarna till det John Hurt gjorde på Art of Noises The Seduction of Claude Debussy.

Och vill man kan man även hitta band till Pet Shop Boys även på Finisterre. Trummorna i titelspåret skulle kunna vara hämtade från That’s My Impression. Men det är egentligen en helt onödig parallell, för den här gången slår Saint Etienne Pet Shop Boys på fingrarna och levererar den popplatta jag väntat på hela året.

Och Sarah Cracknell sjunger fortfarande snyggare än alla andra.