Recension
- The Electric Love Parade (CD) Space Age Baby Jane
- 2002
- Superstudio/Diesel/Sony
Ett utropstecken
Lyssna
Externa länkar
- Space Age Baby Jane
- Webben. Lyssna på låtarna.
Blandningen av dekadens, mörker, disco och glam är utmärkt. Den påminner mig om att jag fortfarande älskar Secret Service. Anders Ljung har tillsammans med producenten Claes Björklund skapat en behaglig blandning låtar som passar till många saker. Depp, nattliga bilfärder, sex, filmer och rusningstrafik, för att nämna några.
Singeln ”Grace Under Pressure” har spelats flitigt på radion. Den har hyllats av många skribenter och är på gränsen till underbar. Pompös, blippbloppig och väldigt stark.
”The Electric Love Parade” har nio låtar till i samma stil. Det påminner inte mycket om Space Age Baby Janes mer glammiga debut, ”The Electric Light Parade” från 1998.
Låtar som ”Barcelona”, ”My Sweetest Fallen Angel” och ”Grace Under Pressure” kan säkert få alla fanatiska treackords-rockare att må illa. Men de är riktigt sköna. En lagom modern krydda har lagts på den åttiotalsklingande ljudbilden. Väldigt teatraliskt och storvulet, men utan att kantra.
I andra låtar höjs tempot. ”Crazy Diamonds” är en underbart vass sak som fångar mitt intresse. Josephine Forsman från Sahara Hotnights gästar på trummor och slår nog en aning lösare än vanligt. ”No one gets out of here alive” och ”To Sleep on Sacred Ground” följer i samma stil.
Sen finns ju tjusigt nedtonade titellåten ”The Electric Love Parade” som ren njutning för den som är mottaglig för maskinell sentimentalitet.
Men som helhet väger det ändå ganska lätt. Jay-Jay Johansons ”Antenna” erbjuder mer tuggmotstånd och kommer nog leva längre och återkomma oftare i mina högtalare. Men Space Age Baby Jane erbjuder betydligt lättare lyssning och borde kunna tilltala en ganska stor publik.
Om du skulle slå ihop Jocke Bergs, Ola Salos och Olle Ljungströms låtskrivande, ta bort alla gitarrer och andra ”levande” instrument och lägga till en rejäl klick melodier à la klassiska Norell, Oson, Bard och Håkansson – då får du något som kommer likna det här.
Det är varken disco, glam, goth, synth eller pop. Det är essensen av allt detta. Kokat ned i denna form är det väldigt mottagligt för mina öron.
Definitivt ett utropstecken. Lättsmält, men välsmakande.
Publicerad: 2002-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2002-09-09 00:00
12 kommentarer
Fett!
#
secret service. är de… bra alltså? jag tycker det låter som ett namn som galenskaparna skulle ta om de fick för sig att ha ett band..?
#
Secret Service, jo jag tackar jag, med Ola Håkansson, tänk er honom med lite schmöör på… eller inte…
#
Har de inte gett ut titellåten tidigare? Eller var det bara en låt med samma namn?
#
lo and behold it is the empire of the night: Du måste leva i ett totalt kulturmörker! Eller så är du kanske runt 14-15 och har missat en av 1980-talets klassiker.
#
vilket fräckt tilltal! fast tydligen är det sant då. det med kulturmörkret alltså. ss har gått mig förbi tämligen totalt.
#
De kan ju inte ge ut samma låt två gånger och spela ovetande om saken, lite hyfs och fason om jag får be!
#
Blod-Svente: Det är inte så att du råkar blanda ihop det med deras debut – ”The Electric light parade”?
#
Jo så kan det nog vara…likt namn…
#
Mycket bra skiva. Clas Björklund är ett namnsom man säkert lär få höra mer av.
#
”Om du skulle slå ihop Jocke Bergs, Ola Salos och Olle Ljungströms låtskrivande, ta bort alla gitarrer och andra ”levande” instrument och lägga till en rejäl klick melodier a´la klassiska Norell, Oson, Bard och Håkansson – då får du något som kommer likna det här.”
Och om du blandar Rolling Stones med Pinks och E-type och plockar bort all sång och melodier och sedan lägger till en stor klick hårdrock och rapmetal låter det som Rage Against The Machine…Bra liknelse….
#
Oson och Ola Håkansson är ju samma person! Dock var det en Björn Håkanson som skrev texterna på de tidigaste Secret Service-plattorna.
#
Kommentera eller pinga (trackback).