När jag hör låtar som ”Ivanka” och ”Baby”, de båda första låtarna på ”On”, undrar jag varför jag inte lyssnar mer på pop. Där är nämligen Imperial Teen allt det som jag vill att popmusik ska vara. Snäll, men ändå attackerande. Glad, men med attityd. Fantastisk och underbar.

I ”Ivanka” sjunger hela bandet om varandra hela tiden. Mantrat ”Wanna you wanna you wanna you wanna” löper genom hela låten. Hela tiden väntar jag på att något ska explodera. Att popbomben ska smälla av i ett färgglatt fyrverkeri. Men bandet håller i. Vägrar att släppa taget om drivet. Det är lysande.

”Baby” är en oemotståndlig handklappsfest med klistertext. Klassiskt naiv poplyrik: ”Shake shake, va va voom vis a vis / go go I do you, you do me / take take I’ll call you sugarfree / slow slow, I love you, you love me”. Enkelt nästintill löjligt. Men ack så effektivt. Sitter direkt.

Resten av låtarna lever inte riktigt upp till den starka öppningen. Visst finns här och där likartat briljanta partier och en och annan fullträff (”Mr & Mrs” som får mig att tänka på signaturmelodin till ”Vi i femman” till exempel). Men riktigt lika briljant som i ”Ivanka” och ”Baby” blir det inte.

Det var i dyningarna efter ett splittrat Faith No More som Imperial Teen en gång bildades. FNM:s keyboardist Roddy Bottum blev så klart något av en centralgestalt i början, trots att det nya bandet inte har några självklara beröringspunkter med det tidigare (även om den som vill kan hitta en del bekanta drag i keyboardslingorna). Idag hoppas jag att de slipper stämplas med klistermärken med texten ”Featuring the ex-keyboardist of Faith No More”.

Första albumet ”Seasick” från 1996 är en ständigt återkommande gäst i min CD-spelare. Uppföljaren gick mig tyvärr spårlöst förbi. Kanske för att debuten sålde i princip noll och intet i Sverige.

Imperial Teens pop är snarare brittisk än amerikansk i sitt uttryck. Jag tänker ofta på Spearmint när jag lyssnar på ”On”. Ibland dyker The Wannadies upp som referens. Någon gång drar det mer åt det amerikanska. Då dyker The Rentals och Ben Folds upp som tänkbara avlägsna kusiner (lyssna på ”Our Time” för en dos Ben Folds-pop). Imperial Teen blir aldrig så där amerikanskt ölromantiska som många av de amerikanska collegebanden tenderar att bli vilket de egentligen vill eller inte.

Alltid söt, aldrig besk.

Jag gillar att Roddy Bottum och Will Schwartz turas om att sjunga lead. De ser så där amerikanskt popknasiga ut klädda i stora slipsar. En kvinnlig rytmsektion är väl nästan per definition bra? Lynn Perko och Jone Stebbins ser i alla fall hur koola som helst ut på bilderna i häftet och spelar snärtigt och oväntat. För det bästa med Imperial Teen är nog Roddys keyboards och Lynns trummor.

Som bäst är Imperial Teen det bästa attackpopbandet i världen. Det gäller fortfarande, även om ”On” inte är en lika helbra skiva som debuten.