Varför jag egentligen aldrig lyssnat på Frank Black and the Catholics vet jag inte. Jag gillade ju Pixies och ett par av deras skivor återvänder då och då till spelaren. Det var först under det senaste året jag blev lite nyfiken. Mest tack vare ett återuppmärksammat Pixies. En utmärkt TV-dokumentär och en smått fantastisk 20 minuter lång demosamling var startskotten.

”Devil's Workshop” spelades in direkt efter det att ”Black Letter Days” avslutats (båda släpps nu samtidigt). Skivan är inspelad i norra Hollywood i en studio som strax innan användes av Tommy Lee, men den låter mer som den resa längs Kaliforniens kust som Frank planerade att göra med den nybyggda mobila studion i samma veva. För jag hittar inget bättre sätt att beskriva det här albumet än västamerikanskt resesoundtrack.

Det handlar om huvudsakligen akustisk altrock för bilstereon. Frank Black för nedcabbad rostig rishög i makligt tempo längs slingrig landsväg. Det går inte att ta miste på att det är Mr Altrock som kör ekipaget. Det låter bekant och samtidigt nytt.

Frank Black är en Bob Dylan för generation x.

Det är knappast en samling låtar som kommer att förändra någons värld. För oss som minns glansdagarna och inte längre måste stå längst fram (även om vi skulle vilja) funkar det fint. Tonåringarna kommer säkert att fnysa gubbrock.

Jag gillar det.

Inledande ”Velvety” ligger närmast Pixies-eran med lite rundgång och nasal sång. Personliga favoriter finns i snabba och sprättiga popdängan ”San Antonio, Tx”, tågrocken i ”Modern Age” (som faktiskt drar tankarna till Traste Lindéns Kvintetts rockigare stunder) och fyllecountryn i ”Whiskey In Your Shoes”.

Frank Black kanske inte går i täten för rockmusiken längre, men det hindrar inte att han tillsammans med tolv andra musikanter spelat in en riktigt bra platta.