Tänk dig ett stort rum. Gärna så stort som möjligt, kanske en sal. Med nakna väggar. Helst gråa. Inga möbler, gardiner eller annat som kan fånga upp ljud.

Sätt in en kille med en odistad elgitarr. Dämpa belysningen till stearinnivå, alternativt slå på kirurglamporna. Låt honom spela nio låtar. Svårmodiga sådana. Spela in allt live på en 24-kanalsbandare.

Resultatet blir en halvtimmes blå toner dränkta i reverb.

Ungefär så låter ”The True Bypass”.

Bakom bandnamnet döljer sig Thomas Isberg som tidigare spelade i Rubbertribe. Även där sjöng han och skrev alla låtar. Bandet lades ner förra året då Thomas, som det står på sajten, ”decided to kill the band Rubbertribe august 2001 for the benefit of his true intensions”. Det tackar vi för!

Eftersom alla låtar, milt uttryckt, är sparsmakat instrumenterade så är det inte världens mest dynamiska skiva, men sången och gitarrspelet är så varierat och personligt att man ändå lyssnar aktivt från första till sista låten.

Ekona från Radiohead finns fortfarande där. Det känns ibland som om Thom Yorke blivit 10 år yngre, hängt på sig en gitarr och satsat solo. Men att det påminner om andra gör i det här fallet ingenting alls. Både låtarna och produktionen är så pass starka.

Det känns som om Thomas står naken i skenet från ovan nämnda stearinljus eller operationslampor och spelar. Och allt blir synligt. Allt det dolda. Det fula. Det vackra. Allt kommer fram i gitarren och hans starka och känsliga röst.

Han blottar sig totalt. Det är det som är skivans största styrka. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Med små medel skapar Isberg ändå stor musik. Samtidigt är det inte utan att man undrar hur det skulle låta om produktionen varit något större. Man får en föraning i avslutande ”Your Voice Amused” där instrumenteringen mångdubblas med trummor, bas och orgel.

Allt är bra, men till de låtar som sticker ut mest hör inledande ”The True Bypass” med sin starka refräng och tremoloindränkta ”Plan Vanish” som är bräckligt vacker och dramatisk. De som gillar Radiohead eller annan storslagen, svävande musik får inte heller missa låtar som ”Machines”, ”Your Voice Amusal” och ”Mud”.

För den enkla sättningen till trots så känns det just storslaget. Minimalism av episka proportioner om man så vill. Det är bara att vänta på de utlovade åtta uppföljarna som är planerade. Närmast väntar vi på ”No Hero Sound”.

Nu är det bara att be till de musikaliska makterna att detta når ut mitt bland allt skval.