Recension
- Don't Give Up On Me (CD) Solomon Burke
- 2002
- Fat Possum
Som en trygg famn
Lyssna
Externa länkar
- Solomons sida
- Inte uppdaterad sedan -98, men värd ett besök för den fina bilden.
- Fat Possum
- Skivbolaget har en gräslig webbsida.
- Officiell Burke
- Inte heller snygg. Men kitschig. Mouse-over-effekt på den illustrerade rosen: "God bless you".
Soulfarbrorn Solomon Burke har gjort comeback, det har väl varit svårt att missa den sista tiden, så mycket som skrivits om den här skivan. Fast egentligen har han inte gjort comeback, eftersom han dels aldrig riktigt slutat göra skivor sedan debuten 1962, och dels att han knappast varit så uppmärksammad som han är nu. Solomon Burke var aldrig den störste under 60-talets soulvåg, även om han var bland de största. Så den här skivan är speciell på många sätt.
Som så många soulsångare har Solomon Burke startat (och upprätthållit) sin karriär i kyrkan. Och även om det inte finns så många gospelinfluerade låtar, finns en nästan sakral känsla över hela skivan. Den andas ursprunglighet och naturmaterial, stekande sol och vägdamm. Jag ser bruntonade bilder i huvudet från filmer och tv-program som visat hur det ser ut i baptistkyrkor i södra USA.
Och hur klyschigt det än kan låta, är det ingen slump att jag får de bilderna. Det är tydligt att producenten Joe Henry och alla andra inblandade har haft en gammaldags ambition för skivan. Den enkla sättningen, gospelorgeln med lagom mycket eko (spelad av Rudy Copeland från kyrkan där Burke predikar), den sparsmakade bluesiga produktionen samt förstås Solomon Burkes fenomenala, djupa röst som bara går rätt väg hela tiden. Detta är en samling uppriktiga, respektfulla musikanter som är så bra att de inte behöver bevisa någonting och därför låter fantastiskt.
Många som härjar inom den numera exploaterade och muterade musikstilen Soul lyckas inte förmedla den minsta lilla känsla i sitt krumbuktande och wailande, medan Burke och några av hans likar har den där sköna gåvan att rösten är en förlängning av känslorna djupt inne i själ och hjärta. Pure soul. Utan alltför mycket gymnastik med stämbanden. Bara rakt på sak och mitt i prick.
Titellåten av Dan Penn, Carson Witsett och Hoy Lindsey inleder och knockar mig. Gudomligt bra. Sedan följer stjärnparadens bidrag och en del är bra, andra mindre bra. Elvis Costello-låten låter som en Elvis Costellolåt och Van Morrisons två bidrag (som han sedan snodde tillbaka för att använda till sin egen nya platta, den snåljåpen) låter som Van Morrisons låtar brukar. Den låt jag blir mest glad och överraskad av att jag gillar är Bob Dylans hårdbluesiga ”Stepchild”. Det är alltså inte alls säkert att jag tycker Dylan är helt obegåvad, utan att han bara sjunger fulast i universum. Det är skönt att krossa sina egna fördomar.
Tom Waits och Kathleen Brennan har skrivit taktfasta ”Diamond in Your Mind”, som inte heller är svår att gissa upphovet till. En typisk Tom Waitslåt. Och Nick Lowes ”The Other Side of the Coin” har en skönt luttrad ton. Passar Solomon Burkes skönt luttrade röst. Han har varit med en stund (62 år) och det hörs väl. Här behövs ingen dekor, sanningen duger bra. Annars är höjdpunkten ”None of Us Are Free” med den osannolikt bra gästkören Blind Boys of Alabama, skriven av Barry Mann, Cynthia Weil och Brenda Russel. De där känslorna jag pratade om förut. Här är de. De kryper ut ur högtalarna och in i mig. Fast jag inte vill bli smittad.
Inte helt oväntat är Brian Wilsons ”Soul Searching” ganska tradig och ”Flesh and Blood” av Joe Henry rätt fantasilös. Men sista låten, ”Sit This One Out” av Pick Purnell är ganska gullig. Så låtmässigt är det ingen jämn skiva, vilket egentligen säger sig själv med dessa vitt spridda rötter. Man kan verkligen inte dra alla sångerna över en kam, även om de flesta är bra.
Men det är ändå en jämn skiva, den konsekventa och lysande produktionen binder ihop låtarna och ingenting spretar ut, vilket ändå gör det omöjligt att välja bort någon låt. Den trygga ljudbilden och framför allt Solomon Burkes röst lyfter dem allihop och skapar en självklar helhet, som en kärleksfull tröstande famn.
Publicerad: 2002-08-02 00:00 / Uppdaterad: 2002-08-02 00:00
35 kommentarer
Ojoj, den här skivan har ju tokhyllats överallt annars.
#
… sjunger Bobheten fulast i världen?… är Han kanske helt obegåvad…? Suck. Jaja, heter man Fifi så heter man Fifi. Upprepa för kinesisk tortyr.
#
Det märkliga med Dylan är att hans låtar nio gånger av tio låter bättre då det är nån annan än han själv som framför dem.
#
I öron som tillhör de som gillar insmickrande poptungor och har svårt för karaktär och riktigt jävla uttryck som tar texten och känslan in i bröstet där de hör hemma. Nej, ni föredrar något litet mjukare och gladare som ni kan göra vad ni vill av. Vad? En till människa — bredvid mig!? som Goethe skrev.
#
om det inte vore för allt kristet inom soulvärlden skulle jag faktiskt kolla upp denna skiva. varför måste soulmänniskor vara kristna och onda?
#
Fifi kokar knäck,
Ungefär som Kenny Bräck,
Burke äter sej mätt,
Därför har han mycket fett.
#
Nio gånger av tio är en Dylancover ett hån mot Dylan. Dylanversionerna är bäst.
#
På sjuttiotalet lät Burke ibland som Barry White, med tveksamt resultat. Han gjorde till exempel en cover på ”Midnight And You”. Ingen verkar tycka om det. Min favoritlåt är ”Over And Over” från 1976. Riktigt groovy.
#
Ingen sjunger Dylan som Dylan.
#
Bilden på Solomon på hans hemsida är ju ett givet skrivbordsunderlägg!
#
Lyssna på skivan på Fat Possums hemsida.
#
Dylan är världens bästa sångare. <–Punkt!
#
bob dylan är guden! pete< det finns nog ingen dyland cover som kan mäta sig med hans riktiga låtar.
#
Solomon Burke kan vara den mest överskattade av Southern Soul-legender. Inget fel på hans sång, bara låtmaterialet som varit svagt. Otis Redding, Wilson Pickett, Clarence Carter, Percy Sledge, Sam & Dave, Joe Tex hade alla bättre låtar.
#
”Men sista låten, ”Sit This One Out” av Pick Purnell är ganska gullig”
Gullig? Vad i helvete? Låten är ett knivhugg mellan varenda jävla ländkota i ryggraden på en man vars förhållande med en kvinna möter en motgång så stor att det effektivt smulas sönder från grunden och han förmår inte att göra någonting åt situationen… Och det tycker du är gulligt? Det är för fan ett citat i klass med den stackars saten som sågade Beatles…
#
”Det är alltså inte alls säkert att jag tycker Dylan är helt obegåvad,…”
Är en relativt ny dagens skiva-läsare och jag lär inte bli er trogen.
Har ni inga som helst krav på vilka som får recensera skivorna?
Att överväga om Dylan är helt obegåvad kan man fan inte likna vid något annat!
#
Snart nog får Fifi Nylanders grodor skickas till en fransk restaurang i stället för att självbelåtet kväka på dessa sidor.
Har varit trogen läsare sedan starten och funnit Fifis små grodor lite förtjusande i sina aningslösa och ohämmande subjektiva tyckade. Men nu har de små söta grodorna vuxit sig stora och skymmer aningslösheten som stora vårtiga paddor.
Dumhet kan aldrig få förväxlas med musikkritik.
#
Oj. Tack.
#
Åhh…inget att tacka för, Fifi. Ge tillbaka!
*kram*
#
Alla som hatar att jag inte gillar Dylan:
Hmm. Jag förstod nästan att det skulle bli ramaskri. Jag tycker inte Bob Dylan är en bra musikartist. Sen må han vara en fantastisk textförfattare, det kan jag inte ha någon åsikt om. Jag klarar helt enkelt inte av musiken tillräckligt länge för att höra texterna. Det är min åsikt, den står jag för. Och det finns ingen anledning att svära åt mig för det. Alla måste inte gilla allt.
Sen tycker jag inte riktigt att Solomon Burke kan räknas till dem som har en ”insmickrande poptunga”.
Vismut:
”Gullig” är ett värdeord som säkert inte betyder samma sak för dig som för mig. Att känna uppgiven ömhet och melankoli kan av mig beskrivas som gulligt, hur smärtsamt det än må vara. Jag har också lärt mig att alla får tolka rocklyrik på vilket sätt de vill. Det är tillåtet. Dessutom är är ju låten gullig i sin framtoning också, utan ångestskrik och knivhuggssplatter.
Hamlet:
Koackackack.
#
Fifi, det är vissa kriterier som måste uppfyllas för att man ska få kalla sig själv för musikjournalist, såsom god smak t.ex.
Den som dissar Bob Dylan visar tydliga tecken på avsaknad av sådan och ska få höra det också.
Efter att ha sett dig dissa Dylan är jag tveksam till din låtuppfattning, men anyway:
Gullig är ett ord som används i positivt laddade normer och som kan synomeras med ”trevlig, söt, mysig” osv, men du kan aldrig använda det som ett adjektiv till någonting ”tragiskt” eller ”sorgligt”. Huruvida dina öron kräver ”ångestskrik och knivhuggssplatter” för att kunna visualisera bilden av ett sönderfallande förhållande vet jag inte, men avsaknaden av dessa effekter gör inte den dystra framtoningen och allvaret i låten mindre allvarligt.
#
Vismut: ”god smak”, det måste vara ungefär det dummaste jag hört på länge. Mer subjektivt än ”god smak” är svårt att bli. Herregud, för mig är det god smak om någon tycker att Dylan sjunger som en kråka och att alla hans låtar funkar bättre när någon annan gör dem. Dylan är överskattad.
#
Vismut:
Jag behöver inga knivhugg för att visualisera ett sönderfallande förhållande. Det var du själv som målade den bilden om du minns. Gör du inte det, så läs högre upp.
”God smak” är trist. Egna förvärvade åsikter är bra och utvecklar människan. Heliga kor bör ifrågasättas.
#
Vismut: ”det är vissa kriterier som måste uppfyllas för att man ska få kalla sig själv för musikjournalist, såsom god smak t.ex. Den som dissar Bob Dylan visar tydliga tecken på avsaknad av sådan…”
kan vara det största bullshit jag någonsin läst.
Vem är det som definierar ”god smak”? Du? Jag tror inte det!
Det enda ett så fullständigt genomkorkat påstående visar på är hur inskränkt du själv är. Grattis!
Är själv en stor Dylan-fan och tycker inte heller att Fifi har många rätt men hon har, hur fel hon än har, precis som alla andra rätt till sin egen åsikt.
Något som Dylan själv skulle hålla med om, vilket du om du nu verkligen gillar Dylan borde veta.
#
Burke´s storhet är at han kan transformera en medioker låt till någonting eget och bra mycket större.
Ta första hiten; Just out of reach, en sliskig countrylåt som Atlantic gav Burke med tanken, den här kan inte gå vidare bra och sen kan vi häva hans kontrakt. De visste inte riktigt hur man skulle bete sig med en predikare, begravningsentreprenör och soulman.
Burke ändrade tempo och ton i låten och knappt hade han spelat in låten förrän han satt och plogade snö i Philadelphia för 6,50 $ timmen. Under tiden gled låten upp på listorna och Atlantic fick tänka om. Därav känns det extra kul när firade artister hyllar en Biskopen av soul, även om Van snodde tillbaka sina låtar.
#
Fifi, som musikkritiker tror jag du inser musikens förmåga att vara en förlängning av dig själv (har du inte upplevt beklagar jag). Då du säger att man inte behöver svära för att du har en åsikt, verkar du inte förstå att det du klankar ner på faktiskt är det jag identifierar mitt liv med. För att hårddra det ifrågasätter du min mening med livet. Och det är ju det som är så förbannat kul med musik OCH musikkritik OCH Fifi Nylander.
Men givet måste du både tåla hugg och slag för att du (som egenutnämd uttolkare av rätt och fel. Snacket med att ”det finns ingen god smak” köper jag inte, givetvis finns det inte en god smak som är RÄTT. särskilt inte från en skribent som uppenbarligen skriver för att läsas. Ditt skrivande och ditt tyckande ska vara en måttstock, en jämförelsepunkt. Lång parantes)
Och dessutom bör du vara stolt över huggen och slagen, de är ju bevis på att du berör med det du skriver, du är omutbar och vacker!
Jag hoppas verkligen att du fortsätter skriva grodor och göra så att jag sätter morgonkaffet i halsen.
Förresten…”Små grodorna” är låt som VERKLIGEN rockar!!
#
Tycker att det är lite lustigt att (närapå) de flesta kommentarer handlar om huruvida Dylan är begåvad eller inte. Han har säkerligen en miljard fans, sålt en miljard skivor och satt en miljard tjejjer. Men han är också gammal, snål och smutsig. Bob Dylan själv har alltid struntat i vad publiken tycker, och alla trötta Dylan-fanatiker som hävdar att det är dålig smak att ge honom en känga tycks inte ha förstått någonting.
Håll gärna Dylan som någon sorts övermänniska, men skaffa ett klubbhus och gör det på betryggande avstånd från de som verkligen har en åsikt om musik.
#
Hamlet:
Du skriver att Fifi berör eftersom hon får så mycket negativa svar. Hur svårt är det att uppnå? Man dissar Dylan bara så får man hundra+ svar, inte svårt alls, det är inget bevis på att Fifi 'berör'.
#
Nu syftade jag iofs inte på att nedsablingen av Dylan. Det är som att jaga mygg med luftvärnskanon. Utan jag syftade snarare på att jag aldrig tycker Fifi Nylander har ett rätt i sina recensioner, inte bara denna. Att jag oftast blir heligt förbannad och tycker att de åsikterna är just vårtiga paddor. MEN det faktum att jag blir förbannad på Fifi innebär ju per definition att hon berör. Och det gillar jag. Det är kul och befriande. Så som jag uppenbarligen berör dig eftersom du tar dig tid att skriva ett inlägg. Känner mig hedrad…tackar!
Koack!
#
Hamlet:
Ok, då förstår jag bättre vad du menar. Är du lite av en masochist kanske? Om jag blev upprörd varenda gång jag läste en recension av en viss kritiker så hade jag slutat läsa skiten efter ett tag.
#
knäcken..
Du är ytterligare en av de där ungarna som kommit på att världen består av subjektiva intryck och ständigt måste påpeka det, om inte för annat så åtminstone för det enkla nöjet att kunna sätta någon som påstår det andra på plats. Det FINNS någonting som heter god smak, någonting bortom horisonten av fördomar ocg plastartister. Om allting är subjektiva intryck, varför läser du överhuvudtaget fanzines? Det kan inte ge dig mycket. Jag sade inte att Fifi inte har rätt till sin åsikt, men jag respekterar den inte. Är jag inskränkt för det så tackar jag och bockar.
Fifi..
Jag använde mig av ordleken ”ett knivhugg mellan varenda jävla ländkota” för att beskriva låtens innebörd. Jag påstod dock aldrig att det skulle krävas sådana för att duka upp bilden Pick Purnell beskriver på ett silverfat. Således förlorar ditt svar sin mening nu, inte sant?
#
”Sit this one out” är för mig inte en uppbrottslåt. Jag tolkar sångtexten så här (vilket jag är i min fulla rätt att göra):
En kille/man och en tjej/kvinna har varit ihop ett tag. Dom var askära i början och bråkade inte alls utan lyssnade verkligen på varandra, som man gör när man är kär och gillar någon jättemycket. Och hade respekt för varandras åsikter, trots att dom inte tyckte lika alla gånger. Sen blev det vardag och bråttom och bråk och så där som det alltid (nästan alltid) blir och och så en dag kände killen (fast det kunde lika gärna ha varit tjejen) att han bara inte orkade bråka igen. Han bara orkade inte. Fast han älskade och respekterade henne lika mycket fortfarande. Men han bara orkade liksom inte bråka.
Det tycker jag låten handlar om. Och det tycker jag är gulligt.
#
om man heter fifi kan man inte ha bra musiksmak och det bevisar du ju med att säga att dylan e kass ju
#
Som en kommentar till Dylandiskussionen tycker jag att det är en viss skillnad på att inte tycka särskilt bra om Dylans musik och att anse att han är helt obegåvad. Det första är helt rimligt(även om jag inte håller med), medan det andra är extremt ignorant. Även om man inte uppskattar en artist eller genre kan man ändå se de musikaliska kvalitéerna eller det inflytande den haft.
Själv har jag Solomons skiva överst på min årslista. Jag håller med om att Wilsons och Henrys bidrag känns lite menlösa.
#
Vill ni höra sanningen lyssna på SNL – Im the only gay eskimo.
#
Kommentera eller pinga (trackback).