1995 släppte Kevin McMahon Pricks självbetitlade debutskiva. Den gjorde inte särskilt mycket väsen av sig, men de flesta som hittade den älskade skivan. Den släpptes på Trent Reznors Nothing Records (distribuerad av Interscope) och Trent var själv med och producerade halva skivan.

När det blev dags för Kevin att samla sig för en uppföljare hade mycket hänt. Interscope hade köpts av Universal och bolaget hade fått andra prioriteter, vilket innebar att de inte längre ville satsa på den inte enkelt säljbara McMahon som vägrade turnera så mycket som bolaget ville och sällan gav intervjuer. Materialet han redan skrivit var låst i det gamla kontraktet och en rättslig strid inleddes. 1999 fick Kevin rättigheterna till sin musik men hade då inget bolag att släppa en skiva på. Det tog ända tills i år innan han väl släppte något och då bara på sin egen sajt.

Låtmaterialet är både gammalt och nytt. En del härrör till och med från tiden innan han kallade sig Prick och istället hade bandet Lucky Pierre (faktiskt med Trent Reznor på keyboard i en av sina sättningar). Tyvärr har det resulterat i ett ganska splittrat resultat även om låtmaterialet i sig är bra. Och i en del spår märks saknaden av en riktig produktionsbudget, det låter lite ofärdigt helt enkelt.

”Wet Cat” är den klarast lysande låten på skivan. Gitarren rycker och sliter som en vild katt och Kevin sjunger med samma frenesi han skämt bort oss med tidigare. ”I Know It's Gonna Hurt” pumpar fram en hård rusning mot en vägg av smärta, där hjärtan krossas. ”House Husband” är störande för nerverna, men bra, med en sprucken Kevin i ena örat och brusande toner i andra.

Kevin kommer nära som inte många andra klarar. Även om produktionen fallerar ibland kan ingen ta det ifrån honom och därför lyckas han fortfarande. Han tar tag i känslorna och lyfter upp dem till allmän beskådan. Elektroniskt, naket och storligen berörande. Det skulle fortfarande kunna kallas industri, men med en stor skopa new wave och en dos pop inblandat.

Även om det inte är de hårdaste tongångarna som spelas här så är Prick inget mjukdjur att gosa med, det kräver sin lyssnares uppmärksamhet. Och det är en bra sak.