Föreställ dig följande: Du befinner dig på en bar i en bortglömd småstad någonstans i sydvästra USA. Det är strax före midnatt. Ett fåtal personer, klädda i det som hade varit senaste cowboymode om det hade varit för tio år sedan, sitter utspridda vid dom av tomglas överfulla borden. Tobaksröken bäddar in hela sceneriet i en mjuk dimma.

En lång, gänglig man fimpar cigarren, lämnar sin ölflaska och tar plats bakom den flygel som tar upp större delen av den lilla scenen. Runtomkring står bandet, bas, trummor, lite blås, någon gitarr. Men du lägger knappt märke till dom.

Mannen vid flygeln står i centrum på ett medfött självklart sätt. Han är ganska tunnhårig, trots att han knappt hunnit fylla tjugofem. Ansiktet är lite rödflammigt och han har nog inte duschat på en tre, fyra dagar. Men han klär i smuts, den framhäver hans redan maskulina drag ytterligare.

”One, two, three, four…” Första låten rullas försiktigt igång. Lagom flinka fingrar virvlar över tangenterna, Resten av bandet gör precis vad dom ska: förstärker låten – utan att dominera för mycket.

Så öppnar han munnen. Med en mörk, kraftfull röst som samtidigt är både hest skrovlig och klar, börjar han berätta sina historier, mustiga och symbolmättade:

Now the sun's coming up
I'm riding with Lady Luck,
freeway cars and trucks
Stars beginning to fade
And I lead the parade
Just a-wishing I'd stayed a little longer
Oh Lord, let me tell you
that the feeling getting stronger

Såväl texter som melodier och arrangemang känns helt naturliga och äkta, och av framträdandet att döma så finns det ingenting som tyder på att musiken kommer någon annanstans ifrån än hjärtat, från hjärtat på mannen som framför den. Han lever sig verkligen in i sina sånger, blir en del av dom, och hans grimaserande minspel adderar ytterligare en dimension till en redan vacker helhet.

Tom Waits debutskiva ”Closing Time” (Elektra, 1973) är det bästa som någonsin spelats in. Tolv tidlösa låtar om kärlek och hat, skratt och gråt, sol, vind och vatten. Inte så unikt kan tyckas men till saken hör att Waits när det gäller inlevelse och autenticitet spelar i en division dit ingen annan lyckats nå.

Tom Waits är Bob Dylan med sångröst och estradörsegenskaper, Elton John med smak, samt Ernest Hemingway – i en person. Samtidigt flörtas det vilt och oförskräckt med jazz och blues, utan att det på något sätt känns onaturligt. Nyskapande? Kanske inte. Unikt? Jomenvisst!

”Closing Time” är inte, som så många av dagens populärmusikalster, bara en produkt, en del i en stor kommersiell industri. Den är på riktigt. Den har en så kallad ”själ”, om än en ganska svettig och skitig sådan. Och kanske är det just därför jag blir så starkt berörd som jag blir.

Jag ska sluta duscha.

Och börja vara.

På riktigt.