Troligtvis är det få som längtar efter att få höra fler svenska band hylla det fuzzade riffet och de amerikaner som gjort den muskliga ökenrocken till konstform. Ett par skivor från Molten Universe snurrar fortfarande hemma vid tillfälle, men de har inte fått sällskap på ett bra tag.

Firestone från Örebro har tänkt mer rock än vad som är vanligt. Och de låter tillräckligt intressant för att bubbla på rotationshyllan. Jag ser gärna att en fullängdare med bandet hamnar där också.

De verkar nämligen inte ha fallit så djupt i fällan. Det sväng de har uppnått bygger på spelglädje, hederlig svettig rock och lite glam vid sidan av fläskandet. Ovanligt i sammanhanget är att bandet hörbart tycker om indierock också. Influenserna verkar sammantaget, vid sidan av tankarna om hur musiken ska spelas, fler än vanligt och det gläder mig.

Bandet förblir visserligen något anonymt skivan igenom, men det gör inte så mycket. Jag behöver inte känna att en skiva kommer att betyda världen för mig om tio år för att förtjäna att stanna i stereon ett tag. Firestone bjuder på musik till ditt polarparty med folköl och chips. Grannparet, som du brukar ha parmiddag med, vill som mest höra dem dovt genom väggen.

Det enda som stör mig är en del textrader och framförallt den smått patetiska texten till ”Riot Sensation”. Konstigt nog släpper jag det snart. Kanske för att jag inte förväntar mig höra ett riffband leverera insiktsfull lyrik och briljant ordvrängeri.