Under högstadietiden i slutet av åttiotalet samlade min klass in pengar till klassresor på allehanda sätt, som så många andra klasser. Det betydde misslyckade loppisförsäljningar och kalla julgranssäljarpass.

Så fick någon idén att vi skulle anordna en modevisning med kläder från JC, Kappahl och andra lokala klädaffärer. Visst, sagt och gjort. Vi fick till och med en koreograf att fixa till lite schyssta catwalkmoves. Ett stort ögonblick i min karriär i strålkastarljuset.

En av låtarna som kom att bli bakgrund till vår show var (What Can I Say) To Make You Love Me. Allt jag visste om killen som sjöng var att han hette Alexander O’Neal. Jag visste också att låten var förbannat bra. Det räckte för att jag skulle leta upp skivan. Inte helt lätt, visade det sig, när man bor i Katrineholm.

Vad som egentligen är ”riktig” soul kan diskuteras hur länge som helst. Sextiotalssoulen är inget snack om. Sjuttiotalssoulen kan de flesta enas om att den hade sina stunder. Nytändningen som kom med hiphopsoulen under nittiotalet med Mary J. Blige i spetsen skapade nya hyllningskörer. Angie Stone och D’Angelo har fört in soulen på 2000-talet. Men åttiotalet, däremot, talas det tyst om.

Visst, soul sålde som smör under hela åttiotalet i USA. Men vill man musiknörda sig är det få artister, producenter eller skivor som kvalar in i soulens Hall of Fame. Åttiotalet är en stor vit fläck på soulkartan.

Om det var något som karaktäriserar soulen under åttiotalet är det maskinerna. Några få år in på decenniet var sjuttiotalets smäktande stråkbakgrunder och stora blåssektioner förpassade till ett hörn i replokalen. Istället gick fler och fler i Princes fotspår: gör så mycket som möjligt själv och låt synten få en framträdande roll.

1986 fördes ett av soulens mest framgångsrika producentteam samman med den artist som har kommit att ge dem deras största kommersiella framgångar. Artisten var Janet Jackson och albumet fick titeln Control. Jam & Lewis sound blev sannolikt det mest kopierade ända tills Teddy Riley kom och gjorde New Jack Swing av alltihop.

Ett av Jam & Lewis mer bortglömda producentjobb kom året efter, när de hjälpte Alexander O’Neal knåpa ihop Hearsay. De hade även varit med och producerat O’Neals första skiva, men den här gången tog de nästan total kontroll. De skrev låtarna, producerade och spelade de flesta instrumenten.

Tillsammans med O’Neals sång fick de till en av soulens riktigt stora skivor.

Efter de inledande orden, snodda rakt av från inledningen på Marvin Gayes What’s Going On börjar resan. (What Can I Say) To Make You Love Me lämnar plats för Hearsay, The Lovers, Fake (som inte så lite låter som Janet Jacksons Nasty) och Criticize. Jam & Lewis-soul när den är som allra bäst. Alexander O’Neal är dessutom en av de bästa vokalister teamet någonsin jobbat med. Det är ren och skär glädje.

De fyra avslutande spåren är ballader, också det ett beprövat Jam & Lewis-knep. I Never Knew Love Like This får Alexander sällskap vid micken av Cherelle och i Sunshine ger han oss en av de där soulballaderna som kan få till och med de mest hårdnackade åttiotalssoulmotståndarna att vackla för en stund.

De två sista balladerna drar ner betyget ett snäpp. Inte för att de är dåliga, utan för att de känns aningen bleka efter Sunshine.

Alexander O’Neals har fortsatt sälja mycket även med sina senare skivor. Men musikaliskt nådde han sin höjdpunkt på Hearsay. I Sverige är han väl mest känd för konserten där han var så hög eller full att han knappt kunde stå, än mindre sjunga. Eller så var det några smärtstillande medel som fick toppjuck, beroende på vem man vill tro. I vilket fall blev det knappast något särskilt smickrande minne.

Då är det roligare att minnas Alexander O’Neal när alla bitarna, för ett ögonblick, föll på plats på Hearsay.

När både han och jag för en stund stod i strålkastarljuset.