Jag är lite kluven inför den här skivan. Hälften av låtarna har jag redan skrivit om, de fanns på den egenhändigt utgivna debuten ”Aderpale” som kom ifjol. Hälften av låtarna är nya. Hela paketet säljs till fullpris.

Jo jag vet att ”Aderpale” är slutsåld. Men det stör att många av de som vill komma över de sju nya melodierna tvingas hosta upp 150 till 200 spänn.

Å andra sidan kommer ”Delusions of Grandeur” att vara betydligt enklare att hitta än ”Aderpale”. Bandet har den här gången valt att samarbeta med skivbolaget V2 för att nå ut i butikerna. Förmodligen kommer därför de flesta som köper skivan att få låtarna för första gången. Gott så.

Parker spretar fortfarande ganska vilt inom en normalt sett smal genre som kan kondenseras ner till skrammelpop. Spretar på ett jobbigt sätt. För jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Parker. Ibland känns det som om vi delar tanken om perfekt pop, ibland undrar jag om vi har något gemensamt alls.

När Parker är som naivast och punkigast gillar jag det jag här som fan.

Nykomponerade temat ”Parker Theme” är till exempel nästan The Hollywoods-skramlig. En programförklaring som jag önskar avspeglades i fler låtar. Den är rå. Bra!

”Big Nose” är min nya Parkerfavorit. Jag kan inte låta bli att älska den banala texten om den lilla tjejen med en näsa stor som en zucchini (eller om det var en bakad potatis). En refräng som går ”Bap bap beloula” är heller aldrig fel. Visst låter Eva som Sahara Hotnights-Maria i det inledande ”Yeah”:et förresten?

Under de fyra första och nya spåren lyssnar jag som mest. Sen följer en radda gamla bekantingar och min nyfikenhet med dem. Bra, men lite för välbekant.

Näst bäst av de nya är halva ”Driving”. De framviskade verserna är toppen, coolt sexiga. Refrängen är så där och helt osexig. I refrängen blir gitarren enerverande och distanserad, i versen är den försiktig men närvarnade och intensiv. Inte ens handklappet under slutrefrängerna får mig på riktigt gott humör.

”Blame It On Me” är förvirrande. Rent av meningslös. Det är bara breaket med bas och något som knäppstudsar som fångar mitt intresse. Lika spännande som en ratad Lush-låt. Nej, jag förstår nog inte riktigt varför jag ska lyssna på ”Blue Days, Black Nights” heller.

Inledningen av ”Delusions of Grandeur” är enastående. Och om de fyra första låtarna – ”Parker Theme”, ”Big Nose”, ”Get Out Of My Dreams” och ”Ugly” – släppts som en EP hade jag varit beredd att plocka fram de riktigt höga betygen. Nu slackar skivan betänkligt mot slutet och det är ytterst sällan jag lyssnar från start till mål.

Som helhet är det här ändå bättre än debuten ”Aderpale”. Även om betyget stannar på samma nivå.

Kanske behöver Parker hitta en producent de vill jobba med till nästa gång. Idéerna och attityden finns där, men jag saknar en linje som håller ihop dem.