Recension
- We Are Puss (CD) Puss
- 2001
- Pusstracks
Borde säljas på apotek
Lyssna
Externa länkar
- Pusstracks
- Skivan är utgiven på egna skivbolaget Pusstracks. Gissa hur sajten ser ut? Visst är det en Gameboy. Bara navigeringen är värd ett besök.
- Arvikafestivalen
- Vem kommer? Vem spelar när? Här får du svaren.
Okej.
Jag har aldrig ägt en Gameboy. Jag har aldrig spelat på en Gameboy. Ändå vet jag precis vad ”Gameboy-soundet” är. Jag är nog inte ensam.
När jag först hörde talas om Puss började jag skratta. Det var ungefär den dummaste idé jag hört sedan Scooter. Men jag var i alla fall tvungen att kolla in vad det kunde vara. Bra att veta nästa gång man glider in och minglar på SpyBar. Hört det, kan det, förra årets nyheter, OK?
Jag skrattar fortfarande. Fast nu är det av helt andra anledningar. We Are Puss gör mig bara så löjligt glad.
Upplägget är egentligen för korkat för att kunna fungera i verkligheten. Koppla ihop två Gameboys och sätt igång och jamma. Spela in och ge ut på skiva. Gör samma sak live.
Tobi-Wan (technoartisten och DJ:n Tobias von Hofsten) och LayDJ (Josefin Karlsson) blev Puss. Gameboy-musikens härförare.
Det är två saker som främst imponerar med Puss. Dels att Tobias och Josefin får den begränsade ljudarsenalen att låta så varierad. Dels att de fått till så tuggummiklistriga melodislingor som vägrar släppa taget. När du lyssnat igenom We Are Puss vill du höra den igen. Och igen. Med ett leende på läpparna.
Några spår för mer än andra tankarna till dataspelsmusik. Statisk elektricitet och Små glada barn är två sådana. Högtryck är däremot fullfjädrat Detroit-techno klädd i Mario-kostym. Mörkt vemodiga Hemligheter låter som något från Depeche Mode tidiga karriär. Kaxigt funkiga 3step (kul titel) bryter av den taktfasta rytmen med sin breakbeathouse.
Så här fortsätter det. Med små medel, på många sätt, lyckas Puss få världen att dansa i åttabitarstakt. Trots att rytmen håller ett taktfast grepp om skivan, och trots att låtarna ofta är uppbyggda kring en enkel melodislinga som upprepas, blir det aldrig tråkigt. Tvärtom.
Och när Välkommen hem dansar ut ur högtalarna kan jag inte låta bli att tänka att det nog varit så här Kraftwerk låtit om de gjort sin banbrytande musik idag.
Det här är musik som borde förpackas på burk, subventioneras och säljas på apotek mot depression. Men tills den dagen kommer får du hålla till godo med We Are Puss.
Det räcker långt.
Publicerad: 2002-07-10 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 02:55
6 kommentarer
Jag blir ledsen bara jag ser att Puss blivit recenserade. Dessa är så otroligt bleka kopior av alla fantastiska kompositörer inom dataspelmusiken så det går inte att förstå. Samtidigt blir jag glad av att du Ola gillar Puss för då har du så mycket bra att se fram emot. Börja med att lyssna på radiostationen http://nlc.no:8002/listen.pls
#
Jag håller inte med om det. Puss står sig väl jämfört med den dataspelsmusik jag hört, faktum att de definitivt är bland de bästa jag hört. Men då ska jag villigt erkänna att jag inte hört speciellt mycket (jag har ju faktiskt inte ens hört det Derrick May knåpat ihop, fy skäms). Dags för ändring på det. Tack för tipset, så fort jag fått en vettig uppkoppling ska jag kolla in din länk.
#
http://www.kohina.com innehåller en blandning mellan 8- och 16-bitars musik samt lite ”new skool”-prylar.
#
ola: Aj! när du sa att Puss håller samma klass som vilken ”dataspelsmusik” du har hört gjorde du ett kraftigt klavertramp! Vad Blippblopp-fanatikern troligtvis talar om är den tidiga tv-spelsmusiken, alternativt c64-scenen. att lyssna på spelmusik anno 87 (exempelvis) är än idag hänförande. Man ifrågasätter hela den elektroniska scenen då få faktiskt når upp i den klass som tv-spelsmusikerna klirrade för flera decennier sedan. Makalöst!
#
puss är sjukt överskattade.
#
Puss är så innihelvete bra.
Bara det att man inte kan köpa skivan någon stans :(
#
Kommentera eller pinga (trackback).