Det finns artister som man har ett speciellt förhållande till. Som man alltid återkommer till. Utan att ens nödvändigtvis ha köpt deras senaste skivor. Utan att kanske ens ha lyssnat på dem det senaste året. De finns ändå där.

De kommer alltid fram i diskussioner när det en gång för alla ska spikas vilka som skrivit de bästa låtarna med de starkaste melodierna och vassaste formuleringarna.

Lars Demian är en sådan.

Hans penna är sylvass. Med små drag skissar han upp berättelser som slår det mesta. Berättelser som bjuder på både skratt och gråt. För det svarta finns nästan alltid där mitt i humorn, fyllan och galenskapen.

Mitt i det röda.

För är det en färg som dominerar Lars Demians repertoar så är det rött. Rött som vinet som inspirerar, förför och förstör. Rött som kärleken. Den sanna, den kroppsliga, den farliga, den eviga, den fria – men framförallt den berusande och tillfälliga – kärleken.

Sprit, kärlek och kärlek till spriten, har genom åren varit de vanligaste temana. Särskilt på de tidiga plattorna dominerar de Demians skapande. Relationen till dryckerna som bjuder på såväl inbjudande värme som isande kyla och död. Allt skildrat genom poetens skarpa iakttagelseförmåga. Med glimten i ögat skildras vagabondens, fattiglappens, suputens eller förlorarens sökande efter kärlek och sprit – värme och tröst – till tonerna av dragspel, trummor, gitarr och ståbas.

En av styrkorna med hans låtar och texter är att det som vid första lyssningen kan verka som en romantisering av drickande och lössläppt leverne, efter lite skrapande på ytan visar sig innehålla mycket mer. Svärtan kommer fram mitt i det röda. Livets färg.

Otaliga är de liter renat som runnit ner för svenska strupar skrålandes texten till ”Alkohol”. Örhänget som egentligen är allt annat än en fyllevisa eller hyllning till alkoholen. Otaliga är de konserter med Lars Demian som nästintill förstörts av överförfriskade personer som från början till slut stått och skrålat efter just ”Alkohol”. Detta oavsett om låten redan spelats eller inte. En hitlåt blir till mer av en belastning. Publiken förvandlas till pöbel.

”Pank” är kanske Demians minst bra skiva – om man bortser från coverplattan. Samtidigt som den bjuder på några av de största hittarna som nämnda ”Alkohol”, ”Dagen efter igår” och ”Stjärnan och karriären” så finns även en del låtar som inte riktigt håller samma höga klass. ”Vaggvisa för Amerika” hör inte till de starkare spåren i repertoaren.

Men även om det sviktar musikaliskt ibland förloras aldrig skärpan i texterna.

”Moder Amerika du drömmer
Om när du var ung och grann
Då du dansade för frihet
Då din sak var sann
Din fana vajade stolt
Du var alla till behag
Gud bevare Amerika
Vad är du i dag

Du drömmer om TV & Coca Cola
Om miljonärer och bensin
Om Kennedy & Elvis
Om Disneyland & heroin
Om en semester på Hawaii
Om pengar som kommer från Gud
Om den elektriska stolen i Sing-Sing
Om en vit Las Vegas brud”

De små detaljerna och kontrasterna skapar en helhet som erbjuder mycket för den som lyssnar ordentligt. Humorn i det vardagliga. Allvaret i skrattet. Elegansen i det till synes plumpa. Poetens syn på livet.

På ”Pank” och ”Lycka till ”dominerar dryckesvisorna mer än på de senare plattorna. ”Stjärnan och karriären” och ”Dagen efter i går” är fullkomligt lysande låtar. Klassiker. Men de är bara en del av Demians repertoar. Minst lika viktiga är de låtar som visar upp en mindre smickrande sida av vårt välfärdssamhälle. De mer uttalat samhällskritiska sångerna. Det är kanske främst den delen av Demians låtskrivande som gör att det känns skönt att han verkar vara på väg tillbaka efter några års frånvaro från rampljuset.

Det är det som gör den här texten till mer av ett ”välkommen tillbaka” än en recension. Jag längtar efter att få höra vad Lars Demian har att säga OM sin samtid, TILL densamma. Det är bara att hoppas att han hittar ett sätt att nå ut och att folk tar sig tid att lyssna.

Vi kan inte få för många skarpa hjärnor, tungor och pennor i dessa på många sätt deprimerande, trångsynta dokusåpatider.