Jag var på en fest för ett tag sedan och efter några glas tyskt tetravin kom den inte så nyskapande – men ack så intressanta – frågan ”vilken skiva skulle du ta med dig till en öde ö” upp. En fråga som får alla att himla med ögonen och utbrista ”men hallå, det är ju helt omöjligt att svara på”, för att efter ett ögonblick sjunka in i sig själva och med glasartad, koncentrerad blick gå igenom sina skivsamlingar i huvudet.

Titlar som Bona Drag med Morrissey, Rollercoaster med Red House Painters och bob hunds första droppades bland festdeltagarna. Fina förslag allihop. När turen kom till mig funderade jag i ett par sekunder och innan paniken ens hann börja sprida sig i kroppen kändes mitt svar ganska självklart. ”His ’n’ Hers med Pulp”, sa jag. Folk nickade eftertänksamt och jämförde med sina mentala facit. Jo, den var godkänd.

Det var andra gången på kort tid som den skivan gjort sig påmind hos mig. Bara någon vecka innan festen hade jag lyssnat på just det albumet med en vän. Trots att den från början bara var bakgrundsmusik till vår konversation återkom vi gång på gång till hur otroligt bra den var. Min vän sa något om att det tar lång tid innan man inser vilka skivor i ens skivsamling som verkligen håller och klarar sig mot tidens gång och världens förändring. Så sant. Och jag slog fast att His ’n’ Hers minsann är en av de där skivorna.

Trots många års bekantskap har inte ett uns av dess magi fallit av den. Trots att jag blivit äldre, flyttat ett par gånger och skaffat nya vänner har den inte blivit en av de där skivorna som man himlar med ögonen åt och räknar som ett avslutat kapitel tillhörandes en annan – yngre – tid. ”His ’n Hers” är i allra högsta grad levande i mitt liv idag.

Det finns framförallt tre anledningar till detta:

1. Jag är kär i Jarvis Cocker – och detta trots att jag är en ganska bra bit över tjugo och alltså ej längre någon tonåring på verklighetsflykt. Identifikation med eller fascination över en artist kan vara en viktig del av musikupplevelsen; i alla fall om man är lite av en romantisk dagdrömmare som jag själv. En lång, mager, märklig man med långa fingrar, stora glasögon och ett skrämmande stort intellekt kommer nog för evigt att vara mitt mansideal (om man nu kan tala om sådana.) Han är inte Jesus, men de har samma initialer, om ni förstår vad jag menar. Och eftersom Pulp är Jarvis Cocker sätter han sin speciella prägel på varje låt på His ’n’ Hers och alla de andra Pulpplattorna.

2. His ’n’ Hers påminner om tiden då jag upptäckte den popmusik som jag fortfarande lyssnar på idag. Skivan kan på något sätt symbolisera den första riktiga musikupplevelsen då musiken verkligen blev en del av livet och inte bara bakgrundsackompanjemang till vad man nu skulle göra. His ’n’ Hers kom ut 1994 och blev ett lite större genombrott för gruppen än vad deras tidigare material blivit. Själv upptäckte jag den dock inte förrän ett år senare och mitt under britpopvågen blev den en av mina klarast lysande stjärnor (tillsammans med Suede och Blur och … men det är en annan historia.) Detta var en tid då man köpte en skiva och lyssnade på den i månader tills man kunde varje ord, varje ton och varje andhämtning utantill.

Så är det sällan längre. I alla fall jag har hamnat i ett tillstånd av rastlöshet som gör att jag kan vara förtrollad av en skiva i högst en vecka. Sedan blir jag stressad och måste ha något nytt. Kanske är det för att jag har mer pengar till att köpa skivor nu än jag hade då; kanske är jag nu ännu mer medveten om att det finns så mycket bra musik där ute att upptäcka att jag inte hinner ägna så lång tid åt varje skiva. Samma obsession blir det i alla fall sällan längre. Och det kan jag sakna.

Men lyssnar jag då på His ’n’ Hers kan jag fortfarande sjunga med i varje stavelse och jag spelar min luftsynt exakt rätt till Candida Doyles riktiga. His ’n’ Hers flyttar mig som genom ett trolleri tillbaka till en tid då varje musikupplevelse kändes ny och tycktes djupare och starkare på ett sätt som nog aldrig riktigt kommer tillbaka. Och jag slipper allt det negativa med dålig självkänsla och störiga klasskompisar!

3. Nu till det allra viktigaste: Musiken. Låtarna. Texterna. Många anser att detta är Pulps bästa skiva och jag håller med (även om jag egentligen älskar dem alla.) Skivan innehåller tolv snygga, stilrena låtar som dryper av sex, åtrå (lyssna på Jarvis stön i Acrylic Afternoons), party, tragik, ironi och allvar. Melodierna skimrar och glittrar och Jarvis röst ömsom pratar, sjunger och viskar. Ni har väl sett videon till Do You Remember the First Time? Jarvis rosa satinskjorta, ungdomarna på lekplatsen som hånglar och röker och står i? Allt medan kameravinkeln snabbt växlar perspektiv och rullar runt, runt för våra ögon. Där har ni skivans stämning i ett nötskal. Smått euforisk, stegrande och yrselframkallande. Lite som när man åkte karusell som liten och förlorade kontrollen över både balans och sinnesintryck.

Pulp handlar mycket om yta och stil; trots det blir de tack och lov aldrig ytliga. Detta för att ingen kan berätta en historia på samma förföriska, coola eller elaka sätt som Jarvis Cocker. Jag tror inte att det finns en enda Pulplåt med en ointressant text; varje låt är snarare som en liten novell om de misslyckade, kåta, hämndlystna eller besvikna existenserna i vår tillvaro.

Av His ’n’ Hers tolv låtar är i alla fall tre av dem några av Pulps bästa någonsin. Man kan inte lyssna på Babies och förbli oberörd. Man måste få den där känslan av att falla baklänges in i en rosa dimma när introt sätter igång, för att sedan sväva omkring ett par centimeter ovanför marken resten av låten.

Lipgloss är förödande cool med sin underbara inledande, typiskt Cockerska textrad: ”No wonder you’re looking thin when all that you live on is lipgloss and cigarettes.” Do You Remember the First Time är också den briljant och småcynisk. Av de tolv låtarna är det egentligen bara avslutande Someone Like the Moon och David’s Last Summer som känns lite för mycket. Ta bort dem och du har en näst intill perfekt popplatta.

Ja. Förälskelse, nostalgi och fruktansvärt bra låtar. Det är alltså det som gör en skiva värd att få följa med till en öde ö. Bara så ni vet, menar jag, om ni får en black out nästa gång någon frågar.