Sen jag recenserade ”Holdy Paws” har jag skaffat allt jag kunnat få tag i med Deerhoof. Och min fascination bara växer. Galna infall, skrik, cover på the Shaggs (”My Pal Foot Foot” på samlingen ”Better than the Beatles”), skrammel, skrän och söt pop.

För mig stavas resultatet L-Y-C-K-A. Så är det dock inte för alla, jag spelade ”Reveille” när Fifi kom förbi och hon blev nästan fysiskt illamående.

Så vad är tjusningen då? En sammanfattning skulle kunna bli : En blandning av mjukt och hårt, utlevelse och ett stort varmt hjärta. Det är naivt och barnsligt ena stunden, stenhårt och krossande den andra.

Efter staplade gitarrljuds crescendon i ”This Magnificent Bird Will Rise” kommer den mest bedårande av poplåtar i ”The Eyebright Bugler”. Satori Matsuzukai sjunger ”Bang your head to your favourite song” några gånger och sen tar låten slut för att rulla över i hårt riffande ”Punch Buggy Valves”. Greg Saunier smattrar på trummorna, byter takt och Satori piper.

Det fortsätter med ”No One Fed Me So I Stayed” som låter som om ett barn släppts in i en studio med en köksutrustning till hands sen kommer en ny och bättre version av ”Hoo-Noo” (som tidigare släppts på samlingen ”The Structure of Scientific Misconceptions / The System of Scientific Misconstructions”), nu med titeln ”Our Angel's Ululu”.

Emellanåt dyker tankar på Mogwai upp i sinnet, andra gånger något av våra uppskrivna garage/punk-rockband, oftare ändå tankar på the Shaggs och över hela produktionen svävar Beat Happenings ande (eller kanske inte riktigt, mer Beat Happenings onda tvillings ande).

Trots beskrivningen ovan är nog ”Reveille” deras mest ordnade verk hittills och den bästa av de två fullängdare som kommit i år. ”Halfbird” (släppt på Menlo Park) är ganska bra den också, men innehåller inte lika självklara toppar som ”Reveille”. Men visst är ”Halfbird” värd att kolla upp den med, men först efter ”The Man, the King, the Girl” och ”Holdy Paws”.