Christian Falk behöver ingen närmare presentation. Han har blivit en institution i det svenska musiklivet. Inte minst sedan han fick uppdraget att skriva signaturerna till ungefär alla fasta program i Sveriges Television när bolaget bytte kostym för inte så länge sedan.

Falk är också en av de stabilaste leverantörerna av svensk r&b. Det brukar kunna bli ungefär hur bra som helst. Men däremot är jag oftast inte helt övertygad när han ger sig in i klubbjazzsvängen. Det har kunnat bli lite väl mycket jazz och lite väl lite klubb. På Quel Bordel stod exempelvis smått magiska Remember, med Robyn på sång, i en klass för sig. Housenumren var däremot ganska lätta att glömma.

När det nu är dags för andra delen av Swedish Open vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Åtta låtar spridda över drygt 40 minuter. Tre spår med sång, fem utan. Esbjörn Svensson dyker upp ett par gånger. House som ofta flörtar med jazzen. Det kan bli hur bra som helst. Det kan bli hur trist som helst.

Inledande Sadnuss är svalt sommarsvängig med breakbeatgrund, vibrafon och sax. Musik som diskret glider in på uteserveringen och svävar ut från högtalarna. Solen håller på att gå ner och stämningen är gemytlig. Ingen behöver höja rösten. Riktigt skönt, men inget någon kommer att minnas en stund senare.

Better Love hoppar upp dansgolvet och gör sin grej. Lite koolt, utan att bli svettig. Housepiano, vibrafon och Demetrius på sång. Tankarna går inte så lite till Presence. På ett bra sätt. Mycket sommar.

Åttiotalsfesten på Men, Women, Boys, Girls bryter av mönstret. Timbuktu och Swing hoppar in i sin Oldsmobile och gör en rivstart i New Orders Blue Monday, gangsterleanar sig förbi Boogie Down Productions och KC & The Sunshine Band för att köra iväg mot solnedgången till tonerna av The Final Countdown.

Men allra bäst blir det när Falk tar på sig stora discomössan och svänger loss i allra bästa Masters at Work-stil i I'm In Love. Snygga körer, vibrafoner, stora discobollar, smittande refräng, toksväng på dansgolvet och Apollo på sång. Det är musik lika solig som vädret när jag skriver det här. Just då är det bara för mig att inse att Christian kanske fixar det här med dansant house också.

Tyvärr håller de övriga fyra instrumentala spåren inte riktigt samma klass. Det blir lite väl mycket frijazz-o-rama över alltihop. Det blir aldrig dåligt, bara lite väl lösa konturer för mig. Och det händer inte speciellt mycket. Fast inte ens jag kan låta bli att bli helt överkörd av den mullrande basslingan i Oriental Wind, som är långt mycket bättre än låten.

Vill jag vara tråkig kan jag säga att det här förmodligen blir uppskattad på många hängklubbar och hippa restauranger. Musik som kan spelas i bakgrunden utan att irritera gästerna eller tvinga dem att höja rösten. Men förhoppningsvis hittar några av de bästa låtarna ut på andra sätt.

Jag vet att jag i alla fall kommer ordna mitt eget hemmadisco till I'm In Love rätt många gånger i sommar.