Belle & Sebastian har alltid haft en liten speciell plats i min skivhylla. Ödmjuka skottar med, vad en kompis till mig kallade, gullig pop. Gullig till sin struktur, men hård som flinta till sitt innehåll. För även om Belle & Sebastian är följsam, ibland pompös, pop så har de en tung politisk vinkling i många av sina texter. Det är inte nödvändigt att spela punk, visa, rock eller hardcore för att göra ett ställningstagande. Det går nämligen bra med harpor, hammarklaver och violiner också.

När Tod Solondz (tidigare bl.a. Happiness) skulle spela in sin nya film Storytelling, blev det en överenskommelse om att Belle & Sebastian skulle göra filmmusiken, och det är alltså den skivan som nu släppts.

Detta är en skiva med huvudsakligen instrumentala stycken, där teman gång på gång återkommer i nya skepnader. Då och då finns där vokala inslag både i låtar och genom små citat från Solondz film. Det krävs lyssning eller lyssning för att finna någon slags helhet i dessa både långa och korta låtar, det krävs också lyssning på lyssning för att uppskatta det. Jag vill betona att det är värt besväret.

För trots att denna skivas musik i stort sett inte märks i filmen, och trots att Storytelling (filmen) ännu är rätt okänd i Sverige, så levererar Belle & Sebastian en underbar skiva. Bandet visar prov på sin instrumentala förmåga och att även pop kan göra sig som filmmusik. Dessutom har en rad gäster lånats in som förstärker det redan tidigare ibland så stora Belle & Sebastian. Även i de låtar som innehåller sång tycker jag bandet håller yttersta klass i förhållande till sina tidigare skivor. Black and White Unite, Storytelling och Big John Shaft (en hybrid av amerikanskt 70-tal och det mjuka pianotema som återkommer gång på gång) är så mycket Belle & Sebastian att jag nästan trillar av stolen. I Wandering Alone släpps medelhavstakterna fram och här och där lockar bandet fram nästan latinsk känsla i musiken. Snabbaste låten på albumet är Scooby Diver en surf-dänga på 1 minut 13 sekunder.

Det är klart att detta är filmmusik men det går fortfarande njuta av det. Det är musik för fantasi och tankar, och inte nödvändigtvis filmen Storytelling. Ni som gillar Belle & Sebastian kommer trivas, och ni som inte prövat. Gör det.

Det här är årets hitintills bästa skiva, även om det egentligen är ett soundtrack. Ingen samling av hitdängor till något dyrt projekt med Tom Cruise. Det är heller inte särskilt lättåtkomligt eller glatt (även om det finns ett vemodigt hopp i alla låtar). Näe, det här är musik gjord på känsla till en film, eller kanske till den vanliga människans vanliga tankar. Tyvärr blir det dock inget mästerverk just genom sin konstlade koppling till filmen. Jag väntar med spänning på om Belle & Sebastian vågar göra en sådan här skiva utan att koppla den till en film. Det kommer att bli mästerligt.