dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Scratch: The Embodiment of Instrumentation
The Embodiment of Instrumentation (album, cd) Scratch
2002
Ropeadope/Ryko/MNW
7/10

Mikrofonkåt

Lyssna

Sök efter skivan

Scratch, eller Kyle Jones som han egentligen heter, har varit en del av The Roots-kollektivet sedan ”Illadelph Halflife”. Han är en av konstellationens två beatboxare och munljudskonstnärer (Rahzel är den andre). När Scratch själv beskriver sin stil blir det som 1/3 beatboxare, 1/3 röst-DJ och 1/3 organisk producent. Till skillnad från Rahzel som med sin röst efterliknar både galna ljud och andras låtar så skapar Scratch främst beats, scratch och basljud med sina stämband.

”The Embodiment of Instrumentation” är Scratch solodebut. Han gör alla ljud på skivan med munnen. Det är fortfarande svårt att förstå det. Jag klarar inte riktigt att få in det i skallen. Trots att jag sett honom göra det live.

Skivan är inspelad hemma hos Scratch under avbrott i turnéerna med The Roots. Med sig in i hemstudion har han haft ett koppel av gäster, många välkända och fler för mig nya bekantskaper. The Roots båda mikrofonpoeter Black Thought och Malik B finns så klart med. Schoolz of Thought och framförallt Rich Medina är med på flest spår.

Det tar ett tag att vänja sig vid den lite säregna och kompakta ljudbild som uppstår när en röst står för allt ackompanjemang och en diger samling andra röster slåss om din uppmärksamhet med hjälp av vassa rim.

Det är lätt att bli imponerad av Scratch. Att bara sitta och gapa, funderandes över hur tusan han bär sig åt.

De beat Scratch trollar fram med sin mun under första halvan av skivan känns till en början lite enformiga. Det är kompakt hiphop som påminner mycket om de beats ?uestlove brukar trumma fram i moderbandet. Efter åtskilliga lyssningar växer låtarna fram och jag börjar känna mig hemma i Scratch tolkning av den redan bekanta ljudvärlden.

Det är den andra halvan av skivan jag faller för först. Det börjar med Jamaica-färgade ”People's Gettin' Rich” med Stamma a.k.a Steve Sterling. Lite senare kommer Gil Scott-Heron-minnande ”3 Barstoolz Away” (då avser jag sättet att prata fram budskapet och inte nödvändigtvis innehållet i texten). Här finns utmärkta ”What Happ'n” med Floetry som låter som en korsning mellan Ursula Rucker och Lauryn Hill runt ”Blunted on Reality”. Och här finns den funkiga handklappsfesten ”Square One” med Bilal på sång.

Jag borde kanske tycka att 55 minuter beatboxande är väl mycket, men eftersom jag under andra halvan av resan helt lyckats glömma att det bara är en röst som kompar får nog den eventuella invändningen se sig besegrad.

Ok, alla låtarna är inte blivande klassiker. Men här finns en hel del godsaker att hämta för vänner av den souliga Soulquarians-klubben och minst lika mycket för hårdare hiphopskallar. Du behöver inte imponeras av tekniken för att gilla flera av låtarna här. Det är ett gott, och lite oväntat, betyg.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2002-06-06 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-09 20:53

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1494

5 kommentarer

vart är vår värld på väg?

Killen med choklad Oregistrerad 2002-06-06 00:01
 

Jag porrade igår. Ha ha.

ScatLover Oregistrerad 2002-06-06 01:00
 

Det finns bara en Scratch och han bor i Schweiz.

Alias Oregistrerad 2002-06-06 05:31
 

så han är lite som killen i polisskolan? cool

kickan Oregistrerad 2002-06-06 07:58
 

scatlover: grattis! tycker det borde vara lite mer sånt för oss alla… ;)

öh å ja skivan verkar ju kul

lo and behold it is the empire of the night Oregistrerad 2002-06-06 11:34
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig