Jag var bara tvungen. Ursäkta att rubriken handlar om något som inte har med musiken att göra, men detta faktum har i högsta grad påverkat mitt lyssnande av skivan. Eftersom jag är en person som oftast lyssnar på skivor via iTunes har jag inte kunnat lyssna bekvämt och när jag vill. Det är värdelöst. Jag anser att Sony ska omvärdera och byta strategi – snarast.

Så till musiken. Michelle Williams ingår i trion Destiny's Child och hon är en väldigt bra sångerska. Ibland när hon klämmer i får jag bilder av Michael Jackson under ABC och Rockin' Robin-perioden. Och det är väl inte fy skam, hon kan tuta till ordentligt med sin väna stämma.

Men det är oerhört kristet. Lite väl kristet för att jag ska känna mig helt bekväm. Det går utmärkt i en African-American Spiritual som Steal Away to Jesus, långsamma och sugande gospellåten You Care For Me eller de mer luddiga kärleksförklaringarna till någon onämnd som så ofta förekommer inom den svarta musiken. De som lika gärna kan handla om en person som en gudom. Men här handlar faktiskt alla låtar om Jesus och Gud. I oväntat hårda Rock With Me blir det överslag på min Kristen-Rock-mätare när texten lyder:

Jesus is the rock in a weary land
/…/
Everybody rock with me

Ordvitsigt och überkitschigt. Men musiken är skitbra. Och jag lyssnar ändå mest på musiken, så jag kan leva med det. Dessutom upphör jag aldrig att fascineras över hur mycket Jesus hjälper troende människor med. Heja Jesus, säger jag.

Produktionen är fin och trevlig. Förutom de stilar jag redan nämnt är det nutida r'n'b-metalliskt eller kaliforniskt soligt och laidback för det mesta, poppigt och otroligt Janet-influerat i Sun Will Shine Again och i Jill Scotts och Angie Stones fotspår i Heard a Word. Om den mer kommersiella r'n'b-musiken ville följa efter åt det hållet skulle världen bli ett mysigare ställe.

Så finns ju givetvis några andra stjärnor med för att glittra upp kalaset. P. Diddy har ett finger med i bonuslåten Heaven och Mary Mary sjunger i So Glad. Kompisarna Beyoncé Knowles och Kelly Rowland från Destiny's Child hjälper till i ett hårt stajlat gospelmedley och hyllas också ohämmat i tacktexterna. Michelle går dessutom upp i limningen av tacksamhet till Beyoncés föräldrar (drivande bakom Projekt Destiny's Child). Ett härligt bevis på att inte supergruppen är på väg mot splittring?

Annars kan man forma sin egen lilla konspirationsteori: Beyoncé är född till stjärna. Hon bara ska bli stjärna. Och nu när hon nästan är solostjärna, men ändå inte är osams med sina girls, ges de båda chansen att göra karriär innan hon själv tar två stadiga kliv ut på scenen – ensam. Det kan vara så. Men det är ju bara en larvig teori.

Jag gillar verkligen den här skivan, men den skriker inte på min uppmärksamhet. Snyggt, skönt, trevligt och kristet är de fyra kärnorden.