Jag har missat Kevlar. Fram till nu. Dessa fyra herrar från Umeå presterar på The Great Collapse en blandning av oväsen och melodi som sköljer över lyssnaren med stor kraft.

Denna kraft får mig att tro att de tio låtarna spelats in med ganska få tagningar. Det är en massiv och skoningslös ljudbild av emotionell skotittar-indiepop framförd med ursinnig energi.

Från inledande Abomination till avslutande The Dredger driver Kevlar på oerhört effektivt. Jag känner att bandet har vissa likheter med Division of Laura Lee. Jag tror också att kanske ett riktigt, riktigt asförbannat Isolation years skulle kunna prestera något Kevlar-liknande.

Jag gillar verkligen det här. En resa i denna fåra skulle gärna se ut så här:

Uppmjukning med Logs Everytime a Bell Rings an Angel Gets His Wings. Fullt blås till Kevlar och avslappning med Isolation Years Inland Traveller. Ett par timmars eufori med känslor som drar åt olika håll.

Det är oftast de ännu inte bekanta som ger de största kickarna. Så även denna gång. Kevlar levererar en bomb i ett fint paket. Imponerande.