Burning Spear, eller Winston Rodney som han egentligen heter, inledde som så många andra blivande reggae-stjärnor sin karriär i Studio One hos Clement Dodd för vilken Rodney spelade in två album och åtskilliga singlar. Men det var inte förrän albumet ”Marcus Garvey” spelades in som Burning Spear hittade fram till sitt sedemera typiska sound. Djup blåsbaserad roots-reggae med ömsom klagande ömsom mantraliknande sång.

Burning Spear var vid den här tiden närmast att betrakta som en vokaltrio då både Delroy Hines och Rupert Willington kompletterade Rodneys röst med sina klagande stämmor och harmonier.

Med Marcus Garvey lyckades Burning Spear nå ut långt utanför de innersta reggae-kretsarna och fick god kritik även i rockpressen, något som bara Bob Marley lyckats med tidigare. Precis som Marley plockades Burning Spear upp av Island som släppte skivan i en något uppsnabbad version med ett bonusspår. Senare släppte Island även en dubversion av hela albumet kallat Garvey's Ghost.

Numer turnerar Winston Rodney runt med en samling ytterligt kompetenta bakgrundsmusiker och bjuder publiker världen runt på nostalgiska shower. Då och då spelas det in en ny skiva. Ibland i studio. Ibland liveupptaget. Vad det rör sig om den här gången är det väl ingen tvekan om?

Publiken vid fjolårsupplagan av Montreux Jazz Festival bjöds ett set som innehöll flera av Burning Spears mest välkända låtar – Man in the Hills, Nyah Keith, Old Marcus och Slavery Days till exempel. Alla kompetent framförda. Rodneys röst håller fortfarande bra och musikerna gör ett oklanderligt jobb. Ljudet är utmärkt.

Det går till och med att höra det vackra vädret vid konserttillfället.

Även om det här, som sagt, låter riktigt bra och även om jag förmodligen skulle ha gillat varje sekund på plats, så är jag lite tveksam till värdet i att ge ut konserten på skiva.

Som ett minne för de som var där, visst.

För oss andra är det mer tveksamt. Versionerna vi bjuds överträffar på inget vis studioversionerna. De tillför inget nytt av värde. Trots att det är Mr Burning Spear själv som sjunger klarar jag inte att skaka av mig coverbandskänslan. Det är för snällt och välpolerat. Inställsamt helt enkelt.

Det mest positiva som skulle kunna komma ut av det här släppet är väl att någon upptäcker Burning Spear för första gången och snabbt går ut och köper de båda Island-albumen Marcus Garvey och Garvey's Ghost (som numer går att få på en och samma cd) eller Blood and Fire-återutgåvan av Social Living. De är bättre köp än det här. Vill man åt en samling finns det både billigare och bättre val.