Joppe, Kricke och Larry är tillbaka och de har nu givit Idde Schultz och Jon Jefferson Klingberg fast medlemsskap i orkestern. Docenternas nya album heter ”Sverige varken hör eller ser” och innehåller tio låtar som känns bekanta redan vid första genomlyssningen.

Docenterna är något av en levande institution här i Sverige. Med sin säregna, poppiga rock har de gjort musik sedan 1980. Det blir allt längre mellan inspelningarna, men de dyker fortfarande upp.

Jag är knappast någon trogen Docenterna-lyssnare, men kan som de flesta andra svenskar texten till ”Solglasögon” hjälpligt utantill på sommaren. Lyssnar också gärna på ”Söderns ros”, ”Bensin i blodet” och de andra välkända låtarna. Utan någon större upphetsning, men med uppskattning.

Titellåten ”Sverige varken ser eller hör” inleder med ett ganska rivigt gitarrspel och Krickes hårda trumslag. Sedan kommer Joppes karaktäristiska sång och allt känns bekant. Det fortsätter rulla på. ”Hälften av vad jag vet”, ”Underbar värld” – bra låtar, men de får mig inte att tappa några koncept.

Den inlånade orgeln från Caesars Palace kryddar ”Du är värd mig” som nog är albumets starkaste låt. Lagom stökig och glad. ”Här kommer solen igen” är väl också en rätt skön sommarbagatell, som vi hört förr.

Och det är det som kännetecknar Docenterna. Vi har hört det förut. Vi gillar det och sluter upp med plastöl i handen framför stadsfestivalens stora scen. Sedan glömmer vi bort dem igen. Docenterna är som en vän som inte kräver speciellt mycket.

Inte ett album att springa benen av sig för kanske. Men Docenterna är trots allt en institution vars album alltid känns välkomna.