Diamond Dogs fortsätter leverera stadigt svängande rock i klassisk tappning à la Stones och Faces. Denna gång med tolv låtar som klingar ut efter lite mer än 37 minuter.

Det är knappast några överraskningar som väntar lyssnaren. Men varför skulle Diamond Dogs överraska? De är ju bara ute efter att sprida lite glädje och känsla. Något som de lyckas bra med.

Inledningen kan höja tempen på vilket partaj som helst. Blåset och pianot i ”Charity song” inleder rockmässan. ”Bound to Ravage” bör få den mest förhärdade depprockare att spricka upp i ett fånigt leende. Gunget i ”Sad to Say I'm Sorry” kommer få varenda gubbrockare att svänga med plastölen. Mattias Hellbergs själfulla sång i ”Somebody Else's Lord” framför ett stilfullt komp och hammond är mycket njutbar.

I längden håller inte alla låtar, men så länge Diamond Dogs inte förlorar sig och börjar bli för mycket som Black Crowes kommer de kompa mig i ohämmade glädjestunder tillsammans med bland andra The Royal Beat Conspiracy, The Facer och The Hellacopters.

Glädje behövs. Diamond Dogs levererar.