Sometimes you wish you knew karate
Oh, the things that you could do

Fountains of Waynes debutalbum kom 1996. Det hade en fantastisk, en dålig och tio bra låtar. Soundet var i ungefär samma anda som Weezer. Dist-mosade gitarrer, crashcymbaler och en överdos melodier. Charmigt men lite odynamiskt. Till nästa gång lärde de sig variera både stilar och ljudbilder.

Utopia Parkway kom 1999 och är den andra fullängdaren från Fountains Of Wayne. Fjorton låtar varav två är bra och tolv är fantastiska. Produktion och framförande är fulländat. Inte ett pålägg hade kunnat göras bättre.

Bandet tog sitt namn från en butik i Wayne, New Jersey som säljer trädgårdsattiraljer. Tony Soprano har faktiskt varit där och shoppat i två avsnitt.
Texterna löper som en röd tråd genom hela skivan. Uttråkade, ocoola, kärlekskranka och dagdrömmande människor som bor i New Yorks utkanter.

Skivan börjar med titellåten, en popdänga på tre minuter som handlar om en kille med en van, ett coverband och stora drömmar.

I’ll get some paper and a staple gun
And put my name in front of everyone

I låt nummer två drar man upp tempot. Red Dragon Tattoo är en charmig sak om killen som inte lyckas attrahera tuffa tjejen. Sista utvägen är att skaffa en tatuering.

Will you stop pretending I’ve never been born
Now I look a little more like that guy from Korn
If you came a little bit closer you’d see it isn’t painted on

Makalös refräng och fräna fizz-ljud.

Tredje låten Denise är en Buddy Holly. Gladpop när den är som bäst.
Sha la la körer, 60-tals handklapp och puckorimmen från helvetet. Går du inte igång på den här kan du ju sitta där med ditt ex av Mezzanine och tillhörande rakblad.

Du vet hur det ser ut i tecknade filmer när någon fått ett betongblock i huvudet? Allt man ser är en hatt och ett par skor. Fjärde låten Hat and Feet är en väldigt laidback låt som träffsäkert beskriver hur det känns att bli dumpad av den stora kärleken.
The Valley of Malls svänger ett gäng. Texten och den mysko stämningen gör den till en höjdare på det blandband du lyssnar på i bilen.

Troubled Times är bedårande och har en refräng som tar bort all ångest i kroppen.
Eftersom jag har använt alla positiva adjektiv jag kan (3-4 stycken) ett flertal gånger så avslutar jag den djupa analysen av Utopia Parkway nu.

Då har jag inte ens nämnt mina favoritlåtar.

I thank you very much
Ta ta we’ll be in touch