dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Dot Allison: We Are Science
We Are Science (CD) Dot Allison
2002
Mantra Recordings/ Playground
5/10

Svalt maskinsväng

Lyssna

Sök efter skivan

I informationsbladet som skivbolaget skickar ut med We are Science säger Dot Allison att hon med den här skivan velat återvända till sina musikaliska rötter. Man får också reda på att det i hennes fall betyder när hon i slutet av 80-talet började hänga på house-klubbar i Glasgow.

Det märks onekligen.

Feta mörka basgångar, taktfasta monotona rytmer, sylvassa genomskärande synthslingor och rejäla doser tidig electro och techno gör att man redan ett par takter in i inledande We’re Only Science förflyttats 15 år bakåt i tiden.

Men trots alla smattrande trummor och blippande maskiner är We are Science långt ifrån den adrenalinstinna eufori som Luke Slater, för att jämföra med en annan skivaktuell artist, skapade på sin Alright On Top. Båda har fötterna fast förankrade i 80-talet men där Slater gjorde lättillgänglig glad synthpop rör sig Allison känslomässigt fortfarande i samma suggestiva, dunkla musikaliska sfär som tidigare. Skillnaden är att hon nu jämfört med föregångaren Afterglow låtit de elektroniska inslagen dominera nästan helt.

Undantagen på We are Science är de i sammanhanget nästan rockiga Hex och Strung Out samt storslaget vackra balladen Lover, de båda sista inspelade tillsammans med Grasshopper och Jeff Ament från Mercury Rev och producerade av Dave Fridmann.

Ännu mer nedtonade är melankoliska Wishing Stone och chill-out-trippen Performance som närmast låter som ett Goldfrapp på valium. Men mestadels svävar Allisons vackra röst omkring som en lätt dimma i en värld belamrad med arkadspelsljud, elaka synthar och old-school-beats.

Fast hur coolt Allison än sjunger och hur fräcka ljud hon lyckas få fram på sina maskiner lyckas det inte dölja det faktum att We are Science sammantaget inte är så spännande. Det finns några riktigt bra låtar som till exempel Wishing Stone, Strung Out, You Can Be Replaced och inte minst Substance, som redan här låter strålande men som i Felix Da Housecats dansremix är smått fantastisk, men i längden blir skivan ändå allt för monoton för min smak. Jag hade önskat att hon hade varierat sig än mer och tagit allt ännu ett steg längre.

Man kan ana att det döljer sig ett smärre mästerverk där någonstans om hon bara vågar ta ut svängarna ännu mer och förlita sig i större utsträckning på sin hypnotiska röst.

Förhoppningsvis blir det redan nästa gång.

David Drazdil

Publicerad: 2002-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-06 16:54

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1462

4 kommentarer

haha! jag sa ju det, det ÄR david som är sämst på de här med deadlines! :)

nov Oregistrerad 2002-05-22 00:57
 

hmm.just nu ingen text so förklarar 5/10. Jag hoppas att 5/10 är fel, för förra plattan var ruggigt bra!

alias Oregistrerad 2002-05-22 01:37
 

Håller med alias, inget i recensionen motiverar 5 i betyg. Har ännu inte hunnit köpa skivan, men precis som Morning Dove White, så bör denna kräva ett stort antal lyssningar…..

Lieutennant Oregistrerad 2002-05-22 12:06
 

Kan ni inte läsa eller?

”Fast hur coolt Allison än sjunger och hur fräcka ljud hon lyckas få fram på sina maskiner lyckas det inte dölja det faktum att ”We Are Science” sammantaget inte är så spännande.



men i längden blir skivan ändå allt för monoton för min smak. Jag hade önskat att hon hade varierat sig än mer och tagit allt ännu ett steg längre.”

Motivering så väl som någon.

Pete Oregistrerad 2002-08-21 07:25
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig