dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Rubin Steiner: Wunderbar drei
Wunderbar drei (CD) Rubin Steiner
2002
BMG
6/10

Ta sönder och bygga upp

Lyssna

Sök efter skivan

Rubin Steiner är alter ego för fransmannen Fred Landier, en person med förkärlek för extrema blandningar och galna infall. Och definitivt rytmen i blodet. Arrangemang av egentligen osannolika byggstenar faller självklart på plats i den här mannens vård. Vassa och pockande housetrummor böljar glatt tillsammans med jazziga vibrafoner, trumpeter med sordin och hiphopbeats. Stråkar som hämtade från en romantisk Hollywoodfilm från slutet av 50-talet trivs lika bra ihop med hysteriskt bankade cymbaler som syrsors kitschiga knirkande.

En av favoriterna är Guitarlandia, en sönderplockad gitarrbossa med bloppsynth som för tankarna lika mycket till en tillbakalutad eftermiddag i Rio som ett hårdsminkat discominne från -83. Utan att intrycken krockar. En annan favorit är Tango, där den samplade vibrafonen samspelar med en passionerad, fragmenterad flygel över ett hetsande housetempo. Plus lite musettdragspel och en smula rocktrummor. Knasigt och skitbra.

Musiken består till stora delar av jazz från -50 och -60-tal, men finfördelad och i sann fransk elektronisk anda ombyggd till helt nya arrangemang. Lika delar slickt och hysteriskt. Korta Battle of the cave är en rå hiphoplåt ihopblandad med groovig hammondorgel och trots de lösryckta delarna sitter det som en smäck. Fingertoppskänsla tror jag visst att det är.

Eftersom jag just nu är inne i en Cut Chemist-period känner jag väldigt mycket för den här typen av musik. Byta riktning hela tiden är modellen. Överraska till och med sig själv med variation och möjligheter. Knaspellen Jimi Tenor är inte en alltför långsökt referens och enligt Rubin Steiners biografi är han också en förebild.

Det är inte typisk musik på något sätt, men jag har inte alls svårt att förlika mig med att det är en ung europé som har gjort den. Märkligt kanske, med tanke på att USA representeras flitigt, inte bara med de anonyma jazzsamplingarna och hiphopsnuttarna, utan än mer påtagligt i referenser till amerikanska musiker. Elvis Presley gästar på en låt med lite studiosnack och fragment av intervjuer, John Coltrane tillägnas en komplett låt och Charlie Mingus fick ett mellanspel till sin ära. Men det säger mer om Fred Landiers musiksmak än hans sätt att göra musik.

Även om skivan är föredömligt koncis (41 minuter) blir det tyvärr också lite långdraget som det så ofta blir med loopad musik. Jag orkar inte riktigt lyssna på minut efter minut av samma lika. Men när det blixtrar så blixtrar det bra.

Fifi Ström

Publicerad: 2002-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-06 16:57

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1460

13 kommentarer

Mindre jazz och mer rock i fortsättningen.

Finns det träigare, tristare och mer monotont än jazz.

Svar: Nej, självklart inte.

Pelle Oregistrerad 2002-05-21 09:08
 

Ja, mångfald skulle ju vara farligt.

snigelmannen Oregistrerad 2002-05-21 09:38
 

Rubin Stein är onekligen en aning monoton, men att all jazz skulle vara det är väl att ta i. Blues skulle jag förresten gärna vilja se mer av på denna sidan! Lyssnade på blues på Nefertiti i Göteborg på Valborg. Vilket sväng va!! Jag blev übersvettig och helt trött. På ett bra sätt alltså.

lo and behold it is the empire of the night Oregistrerad 2002-05-21 11:12
 

Ha! Håller med dig Pelle.

Benjamin Orff Oregistrerad 2002-05-21 12:58
 

Jag tror Pelle skojar. Annars är han mer än lovligt förvirrad. Monoton kanske är det sista jag skulle säga om Jazz.

kjs Oregistrerad 2002-05-21 13:00
 

Håller med Pelle till viss del. Det är klart att det finns mindre rolig jazz.

Dixiejazzen är däremot underskattad och småsvängig.

Peter Oregistrerad 2002-05-21 13:59
 

Shit, det enda jag lyssnar pa nufortiden ar Hot Water Musics 'Radio' (en Alkaline Trio cover), och Robbe Fulks – vad skall en sadan som jag med dixiejazz till?

S Oregistrerad 2002-05-21 18:21
 

Pelle är bevisligen dum i huvudet.

Mikael Oregistrerad 2002-05-21 19:39
 

Oj. Tydligen är Miles Davis en sopa. Liksom Charlie Parker, count Basie, John Coltrane och alla de andra jazzlegenderna.

Och jag som tyckte de var så bra. va fel man kan ta.

Tur att Pelle kom och ställde allt till rätta.

Socrates Oregistrerad 2002-05-21 21:16
 

Kloka ord från Pelle.

Det är väl bara gamla gubbar i 50-60 årsåldern som lyssnar på ensidig jazz!

Tomas Oregistrerad 2002-05-22 14:27
 

Man blir bevisligen dum i huvudet av att lyssna på jazz…

En genre som stått still sedan ”nittonhundrafrösihjäl”.

Pelle Oregistrerad 2002-05-22 16:25
 

Tack Pelle för genomtänkta analyser av jazzen. Rocken är naturligtvis fantastiskt nyskapande…ehhhhh?

Mkael Oregistrerad 2002-05-22 20:28
 

Pelle: Du lyssnar inte på jazz men kostar ändå på dig en historisk ”analys” av genren, det tycker jag är duktigt. Du är mycket duktig Pelle.

Pelle Oregistrerad 2002-05-22 20:31
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig