Nu är det vår. Dags för kortärmat och utomhusvistelse med andra ord. Dagar det inte går på grund av att vi bor i Sverige av alla ställen, så går det att skapa sig artificiell sommar inomhus. Jag lovar.

På med Endless Summer eller valfri skrattfest av Russ Meyer, exempelvis Motorpsycho och stäng av ljudet. Stoppa California Crossing med Fu Manchu i stereon och luta dig tillbaka i soffan när du har höjt volymen tillräckligt.

Är du riktigt avancerad blandar du en riktigt söt bacardidrink i en halv ananas också. Ler du inte redan efter inledande Separate Kingdom får du byta koncept helt.

Att Fu Manchu skulle låta som tidigare är bara snack. De är ostigare och mer Kalifornien än tidigare och radiovänliga tongångar från fornstora dagar är inte långt borta. Scott Hill spelar visserligen inte många fler riff än tidigare (och han sjunger naturligtvis lika entonigt), men formelmästaren har mer solsken i stilen än någonsin på den här skivan. Det låter också som de haft mycket roligare under inspelningen av den här skivan än på föregångaren King of the Road. Det svänger något infernaliskt och jag kan inte annat än säga att det här är förstklassig riffrock.

Den gode Brant Bjork uppges tyvärr ha haft den usla smaken att lämna bandet för långt mer framgångsrika Queens of the Stone Age. Jag vet inte varför han gjorde det nu, men även han kanske vill tjäna ordentligt med pengar någon gång. Vid sidan av har han också spelat in en skiva under eget namn som heter Brant Bjork & the Operators. Som tur är har trummisen redan ersatts och bandet har redan turnerat en del.

Jag missade tyvärr bandets senaste besök i landet. Kanske är det därför jag plockat fram den här skivan igen. Eller så är det suget efter Brants nya skiva som ska landa i dagarna. Eller så är det helt enkelt den usla våren och min barnsliga längtan till sommaren och soliga stränder.